Sommarminnen

Vi stod på festivalområdet i leran, på kanten, framför den största scenen. Nyss hade vi sprungit hand i hand i leran, trängt oss förbi alla människor, för att hinna se bandet. Vi kom från en pub, en billig pub som vi hittat med det som ända mål; att berusningen inte ska kosta för mycket. Där hade vi pratat om en massa saker, saker jag inte minns. Men vi hade hennes bok, där hon efter vår egen idé hade skrivit ner frågor som är bra att ställa till personer man vill lära känna.

Mest av allt var jag ledsen, för att hon nästa dag skulle åka. Vi skulle inte ses, hon skulle till sitt och jag till mitt. Sen skulle hon flytta ifrån Stockholm, och vi visste att vi aldrig skulle träffa varandra igen. Men vi hade kul, skrattade, och när vi upptäckte att vi nästan missade My Bloody Valentine så sprang vi till spårvagnen och tog oss direkt till festivalområdet.

Väl där var vi nära på att få hörselskador, så vi fick ganska omgående sätta i öronproppar och skrika till varandra för att kunna fortsätta prata. Men vi sa inte mycket, jag ville mest vara nära henne. Så vi höll om varandra, kysste varandra. För det var sista natten ihop. Tillsammans såg vi en spelning som antagligen ingen av oss kommer kunna uppleva igen; vi såg tidernas största Shoegaze-band spela live igen efter över 20 år från det att de släppt sitt största album: Loveless.

Det var en magisk kväll, och jag kommer alltid att minnas den.

Tanken slår mig idag, precis som den gjorde för någon vecka sen: Gav jag upp för tidigt? Det spelar, nu när jag har distans till det, ingen roll att hon var så störd; Hon fick mig att känna mig normal. Hon stod ut med hur jag var, visste hur det är, kunde förstå och acceptera. Men jag blev rädd, gav upp, och lät med hennes flytt känslorna tyna bort.

Men nu är jag ensam, och även om hon kretsade kring att behöva psykisk vård på heltid så skulle jag föredra henne framför ensamheten. För vissa saker kommer jag aldrig att få uppleva igen. Och idag, på vägen hem, när jag lyssnade på Somtimes, så mindes jag henne. Jag mindes en vacker sommar, en sommar som redan har påverkat mig för livet, i sin själva säregenhet. Och jag skickade henne ett sms, bara för att visa att jag fortfarande minns. Och svaret kan jag vänta i en vecka på, för det är vad det lär ta, om hon bestämmer sig för att ens svara.

Men jag vet redan hur hon är. För vi känner varandra. Och vi vet att vi aldrig kommer kunna betraktas som normala.

Nytt år

Jag avskyr årskrönikor och -listor, så det här blir mitt försök till de båda gemensamma onda: En lista bestående av det här decenniets bästa nyårslåt.

1. The Walkmen – In the New Year

Det var det.

Andreas Fågel

Andreas Fågel var vad en vacker flicka jag träffade på Way Out West kallade honom. Det var drama, och det var skratt, men det lilla jag fick se var fantastiskt. Det här är dock bättre, bättre än kyrkan, bättre än bandet. Samma teknik som Andrew använder i denna film använde också Owen Pallett (Final Fantasy) dagen efter, när det var hans tur att spela i kyrkan.

Andrew har dock en ofrånkomligt fängslande utstrålning, som bara en perfektionist som han kan sprida. Och ibland hittar man de där låtarna som faller platt på en LP (inte att blanda ihop med vinyl) när man väl fått åtnjuta dem live – såväl i en kyrka som på en film.

Om ni kräks på kvalitén och det osynkade ljudet så gör ni bäst i att gå över och se filmen i sitt högupplösta original, den gick nämligen inte att “bädda in” så jag var tvungen att ta till allehanda skumraskmetoder för att lyckas få hit den (på bekostnad av dess perfektion). De som spelat in den har även mycket annat i sin portfölj, om ni har tid och ork att kolla igenom.

Dö din fan

En lobotomerande tomhet förföljer mig. Den penetrerar min hjärna, mina känslor, och fyller ut hålrummet som blir kvar med hat. Jävlighetens lag säger att när det är som jävligast gör man bäst i att hålla andan, för då kommer det garanterat en än värre våg av jävlighet. Och den kommer. Och jag håller andan. Kippandes efter luft, mot ytan.

Folk kommer alltid ha svårt för mig. Jag är en jävlig person. Jag önskar bara att jag kunde ta det mindre personligt, för så kommer det alltid att vara, och det är lika bra att lära sig. Men de rispande tankarna föder trygghetsresonemang – som jag bör undvika att upprepa för att slippa verka tjatig.

Men det är så enkelt. Så varför denna tvekan?

Stockholms snöflingor

Skillnaden som alla så dramatiskt försöker referera till är mikroskopiskt, men vem fan har någonsin sett till sådanna detaljer? Alla snöflingor ser likadana ut, och jag är sjukt trött på det. Men ibland undrar jag om jag verkligen har rätt att vara så hatiskt, leka elitistisk och bättre vetande än resten? Men jag är trött på den hjärndöda kulturen. Jag är trött på alla människor med samma mål, alla människor med samma stil, alla människor med samma smak, alla får som följer skocken dit herden pekar.

Jag vill förändra världen, men känner avsmak när musik jag gillar spelas i P3. Jag avskyr hipsters och hela deras skräpkultur, men vill själv stå naken i centrum och vara beundrad. Jag vill inte leva i en värld med denna ytlighet, och vill inte heller leva i en så ytlig människa.

Sea within a sea

Jag önskar att jag lättare kunde släppa taget om människor, lika lätt som dem rycka på axlarna, rätta till luggen och gå vidare. Istället snöar jag in mig på dem, stör mig, blir irriterad, väntar på en ursäkt. Men ursäkten kommer aldrig komma, för de tar dina känslor med en klackspark.

Jag har frågat mig själv ett ganska bra tag om jag är lycklig nu, om mitt liv är som jag velat ha det. Jag har inte hunnit svara på frågan, inte hunnit känna efter, knappt ens hunnit tänka. Men för en timme sedan stod jag i fönstret och en gammal bekant känsla trängde sig på. Det är så enkelt, så skört – livet. Ett litet steg. Ett litet språng. Sedan åtta våningar fritt fall mot den snötäckta asfalten mot en säker död. Jag har så svårt att greppa det, hur ett litet språng kan vara skillnaden mellan livet och döden – enkelheten gör det hela så frestande.

Frågan som alltid närvarar i baktankarna är om det är värt det. Är det värt att bli upprörd över hur vissa beter sig mot dig? Är det värt att vara ledsen över huvud taget? Livet är enkelt att genomskåda, det brukar se ganska likt ut för de flesta, principen är enkel: man föds, man lever, man dör. Men döden är hittills en outforskad mark. Och det har en viss spänning.

Jag vet att jag tänker bara så här nu. Om jag hade ett hårburr på kudden bredvid min, som jag kunde köra in fingrarna i och kamma med handen, och överraska med en present, gå med i vinterkylan, sitta med en filt och ha tända ljus med – då skulle jag antagligen resonera annorlunda. Men när jag idag anförtrodde min grupp om att jag gett upp tjejer, att jag är för konstig, att det inte fungerar, så avbröt en tjej mig och sa på ett ungefär: “Ursäkta, men jag måste bara helt ärligt säga – du verkar inte ha gjort något fel. Du tycks bara falla för helt störda tjejer”. Det är nog sant, för jag känner mig för obekväm i sällskap med normala.

Men ändå, som jag så fint blev kallad i en kommentar här, så är jag nog en rätt avancerad person.

The Horrors – Sea Within A Sea
The Horrors – I Only Think Of You

Yeah! Oh, Yeah!

Idag har jag inventerat några beställningar med vårens kollektioner. Det känns bra, snart vår, och den metrologiska definitionen av vinter har inte ens nått oss i Stockholm än.

Jag har upptäckt världens bästa låt. Den har legat på min dator i säkert två år, men jag har inte lyssnat på den förens förra veckan, och nu är jag på gränsen att spela sönder detta fantastiska verk. I själva verket är det en cover, bland alla covers, på Merge Records jubileumsskiva SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!

Originalet är skapat av The Magnetic Fields, men det blir helt överflödig information för det här är den enda versionen du kommer behöva höra. Den framförs av den åldrade, spröda rösten från Tracey Thorn tillsammans med den svenska sångaren Jens Lekman (vars prestation till en början kan framstå som medelmåttig, men han växer medan du förälskar dig i Traceys röst och börjar memorerar varenda textrad).

Tracey Thorn & Jens Lekman – Yeah! Oh, Yeah!

Texten, från originallåten:  (Jens i kursiv text)

Are you out of love with me?
Are you longing to be free?
Do I drive you up a tree?

Yeah! Oh, yeah!

Do I drive you up the wall?
Do you dread every phone call?
Can you not stand me at all?

Yeah! Oh, yeah!

Though I need you more than air
is it true you just don’t care?
Are you having an affair?

Yeah! Oh, yeah!

When we met I thought
money was everything
so I let you buy the house,
the cars, the ring
but I can’t take your perpetual whining
and you can’t sing

I though if we live apart
we could made a brand-new start
Do you want to break my heart?

Yeah! Oh, yeah!

I’ve enjoyed making you
miserable for years
found peace of mind in
playing on your fears
How I loved to catch your gold
and silver tears, but now my dear

What a dark and dreary life
Are you reaching for a knife?
Could you really kill your wife?

Yeah! Oh, yeah!

Oh, I die, I die, I die!
So it’s over, you and I
Was my whole life just a lie?

Yeah! Oh, yeah!

Elina says

jag fattar dock inte hur någon som är registrerad på qx oxh lyssna på belle and sebastian kan vara mer cyniskt, bitchig och negativ än en långhårig growlare som tycker om svärd

jag fattar dock inte hur någon som är registrerad på qx oxh lyssna på belle and sebastian kan vara mer cyniskt, bitchig och negativ än en långhårig growlare som tycker om svärd

- Elina på msn för 10 sekunder sedan. Ibland bara älskar jag insiktsfulla beskrivningar av mig.

Kreativitet kontra tid minus behov

Det sköna med att bara skriva för sin egen skull är att jag slipper be om ursäkt för att jag inte har skrivit något vettigt på länge. I själva verket har jag varken funnit tid eller ork, mellan praktiken och vardagssysslorna klämmer jag hellre in ett eller två avsnitt av The X-Files och förbittrar mig över hur mycket bättre allting var på nittiotalet. Rent kulturellt talat, alltså (som fyraåring utan Facebook är man inte mycket till världen, med eller utan någon vattenfestival).

Vad jag kan konstantera är att jag börjar bli ganska normal. Jag somnar vid en vettig tid, jag har rutiner och går till jobbet varje dag, jag presterar bra utan att känna överdriven press, jag äter på regelbundna tider (misstänker dock en viss matfixering som omgående bör åtgärdas) och jag hinner varken känna efter eller bry mig om hur min seratoninnivå förhåller sig (det får tabletterna sköta). Visst, en del problem kvarstår, men det är sådanna som aldrig kommer kunna lösa sig av sig själva bara sådär – det kommer kräva mycket tid, arbete och andra metoder. Men det mest alarmerande, det som har hållit mig nere, det är inte lika märkbart längre (vilket gör mitt liv som rutinmässig arbetande till en viss slags semester).

Just nu har jag redan en viss framtidsutsikt. Jag ser fram emot våren, och tänker att jag nog ska ha ett jobb då. Här närmast ser jag fram emot min kommande 20-årsdag den 22 och tänker då köpa mig en stor flaska Jamesons. I fucking love whiskey. Men kanske mest att min bästa och finaste vän kommer hem till Stockholm då för att fira mig. Sen är heller julen knappast något att förbittra sig över.

Det enda som kan få mitt hjärta att värka just nu, av rent melankoliska känslor, är den vackra videon här nedan. Min Belle and Sebastian-obsession börjar kanske gå lite för långt (Se bara på bloggens namn), men jag kan helt enkelt inte få nog av dessa fantastiska musiker. Låten kommer från The Boy With The Arab Strap (Köp den på vinyl via UK-import från -98!) men finns även med som liveinspelning på dubbelutgåvan av The BBC Sessions.

Jag tycker det är roligt även när jag är nykter

Har varit ute med fina vänner och druckit mig berusad, så vad duger då inte bättre än en rolig historia (tagen från en av mina absoluta favoritfilmer):

A man walks into a bar with his giraffe. They both starts drinking ’til they get really pissed, and the giraffe falls down to the floor. When the man raises up to leave, the barman shouts: “Oi! You can’t leave that lain’ there!”, and the main says: “No, it’s not a lion. It’s a giraffe”.

God natt