Do Me

Av Cinna | Publicerad: 01:04 den 8 juni, 2010

Ta mig/Gör mig/Pröva mig. Det är så kort tid kvar nu, och det känns som jag står vid mållinjen och överväger ifall jag ska våga lyckas eller bara ge upp. Men i själva verket står jag fortfarande, oroligt trampandes i startgropen och väntar på ett startskott (tro fan att om jag skulle avfyra det skulle det bara träffa mig i foten).

Det är erfarenheterna som formar oss, och i mitt fall, kring detta ämne, så har jag formats till ett enda stort misslyckande. Jag har tagit varje chans, bara för att få den slängd tillbaka rakt i mitt ansikte. Men jag trånar och ber på bara knän, med flackande ögonfransar; klär av mig naken och exponerar mina innersta monster – vilket gör det hela till ett desto större misslyckande.

Det känns som jag knappt känner dig, och ändå så otroligt väl. Jag har nog aldrig träffat en människa som jag kan se rakt igenom och känna igen varje del i; så tydliga kontraster mellan det svarta och det vita. Om ändå insidan räknades, vad? För du är vacker på utsidan, och där upphör våra likheter. Jag leker elitist och oberörd – du leker svag och medveten. Du är så jävla stark, jag vet att du är det, så varför låter du dig påverkas så?

Nej, min ilska är helt klart felriktad. Jag är sur för att jag antagligen inte är det du önskar. Önskar du något? Du säger att du inte gör det, men kan det verkligen stämma? Kan en människa leva utan att önska närhet och bekräftelse? Jag är sur på din rädsla för den bygger murar, murar mot att bli avvisad och frånstött. Men jag avvisar dig inte, så hur ska jag våga visa det? (Vilken ironi. Jag är rädd för att bli avvisad, på grund av din rädsla för att själv bli avvisad. Förstår du, det är likheterna jag ser i oss?)

Om jag lovar att våga, lova mig då att själv våga. Du känner till alla mina misslyckanden, alla mina mörka sidor, så jag ber dig ifrånse dem och bara låta dig vara du och mig vara jag. Men känn ingen tvång, för du vet att jag hellre uppskattar ärlighet med alla kort på borden. Och det vet du, för du känner ju mig. Eller?

Loveninjas – Do Me [The Secret of the Loveninjas, 2006]

Publicerat i Kärlek | Lämna en kommentar

Nekandets enkelhet

Av Cinna | Publicerad: 23:44 den 19 maj, 2010

Folk verkar i allmänhet per princip ha svårt att svara på frågor, där svaret skulle vara ”nej”. Det är som om personen underskattar den andres förmåga att ta nekandet, som annars skulle förenkla för dem båda, utan istället komplicerar och drar frågan till sin absoluta spets. Kan det vara av rädsla, att den andre inte ska kunna ta nekandet, tjata, blir sur, sårad eller helt enkelt inte lyssna?

Om det handlar om tveksamhet – att man själv kanske inte är säker på svaret – bör man uttrycka just den tveksamheten. Att bringa klarhet skadar inte någon av parterna, utan snarare så gör motsatsen det – att fördunkla.

Jag vet inte om det drabbar just mig, men det känns som det sker varje gång. Ärligt talat så börjar jag tröttna på att ställa frågor – och jag som från början ställde dem för att förenkla för mig själv! Det känns faktiskt lite som en slags slentrianmässig missunnsamhet. Uppfattades inte frågan? Åh, det gjorde den nog. Om det finns en sak som jag har lär mig så är det att inte fråga igen. Och igen. Och igen.

Men, om jag nu ställer frågorna bara för att glömma mina mest hopplösa mål – varför är jag då så ivrig på ett svar? Min desperation är missklädsam, det har jag redan fått höra, men den här unga mannen rår väl helt enkelt inte för’t.

Kan avsluta med att säga att de flesta, i det här fallet mig inräknat, i liknande situationer är väldigt bra på att ta ett nej – det är värt att pröva. Inget vunnet – inget förlorat, vill jag påstå. Går att argumentera emot, men det är i alla fall min princip. :)

Handsome Train – You Might Not Believe [This Engine Should Do EP, 2004]

Publicerat i Förtjusning | Lämna en kommentar

Hur jag med två sms-biljetter knäckte SLs system

Av Cinna | Publicerad: 18:35 den 18 maj, 2010

Har övervägt om jag ska avslöja denna ”vattentäta” teknik för att planka som jag har använt mig av de senaste månaderna, men eftersom jag med entusiasm avslöjar den för var och varannan kotte jag stöter på så kan det knappast skada att publicerade den på internet.

Bakgrund

Efter vinterns kaos blev jag trött på SL. Under en vecka kunde man knappt använda kollektivtrafiken, och direkt efter blev jag nekad påträde på en buss för att mitt kort hade gått ut dagen innan. Den ”ersättning” som SL utlovade var i form av en rabatt, och för att ta del av den krävdes alltså att man köpte ett nytt kort. Jag hade varken råd eller lust med att köpa ett nytt, så ”ersättning” blev jag utan. Dock var jag fortfarande beroende av kollektivtrafiken, så jag gav mig på den enkelt förfalskade sms-biljetten.

Efter en del sökande på Google hittade jag ingenting som gällde för det nuvarande systemet, eller så var inte lösningarna kompletta. Det blev tydligt för mig att spärrvakter kunde avläsa huruvida en biljett var giltig eller ej genom att läsa mer än bara datum och klockslag (eller avsändarnummer för den delen). Faktum är att de, visar det sig, är i princip rätt oväsentliga.

Det slutade med att jag själv bestämde mig för att lista ut hur det fungerar. Jag tänkte att principen måste vara enkelt: personalen ska snabbt kunna utläsa om en biljett är giltig eller ej. Så jag tog en sms-biljett jag hade i min inkorg sedan tidigare, köpte en ny, och sen handlade det bara om att jämför dem för att hitta ett överensstämmande system.

Bara efter några minuter hade jag förstått det mesta, men senare luckor fylldes i tack vare generösa spärrvakter: när jag blev nekad inträde lyckades jag alltid få ur dem vad som var fel (t.ex att det skickats vid fel tid). Sedan var det bara att ta sig en titt på båda smsen igen och leta efter vad som kan tänkas vara ett klockslag.

Systemet

Så här ser ett exempel på en sms-biljett ut:

H-A 14:47 05
SL biljett giltig till 14:47
10-05-18
Helt pris 30 kr ink 6% moms
G4SYQVSE180651332

Ja, ni ser kanske själva? Månaden representeras i kontrollraden med en bokstav motsvarande månadens nummer i kronologisk ordning (Januari – B, Februari – C, osv). Bredvid bokstaven finns två siffror som motsvarar dagens datum, och de sista fyra siffrorna representerar när smset skickades (alltid 1h 15m innan biljettens utgångstid). De två siffrorna efter det första klockslaget representerar avsändarnumrets två sista siffror (SLs egna nummer – dessa slumpas varje gång).

Gör ett eget

Det största problemet är att få avsändarnumret rätt, men som tur är finns det många metoder för att lyckas fejka det. Jag har hört talas om alla möjliga sätt, som att döpa om en kontakt och att skicka sms till sig själv, jag har dock hittat en betydligt smidigare lösning som fungerar på min telefon.

Jag tog helt enkelt en gammal sms-biljett och gick in på hanteringsmenyn för det, sen valde jag att ”Spara meddelande”. Då hamnar det under en egen kategori på telefonen som logiskt vis heter ”Sparade meddelanden”. Här ifrån kan jag gå in i smset och göra de ändringar jag behöver enligt systemet ovan, när jag är klar så går jag vidare för att ”Skicka” meddelandet och sätter som mottagare det nummer jag vill att biljetter ska komma ifrån. I mitt fall är det 721509205, men istället för att skicka smset så går jag tillbaka till mappen ”Sparade meddelanden” där mitt specialkonstruerade sms listas.

Om jag nu går in på hanteringsmenyn (I mitt fall kallad ”Alternativ”) så finns alternativet att ”Visa” sitt meddelande. På det sättet visas meddelandet upp precis som ett sms skulle göra från inkorgen, men istället för att ett sedvanligt avsändarnummer visas, så ser du det nummer du lagt till som mottagare.

OBS att du enbart behöver gå igenom steget med att lägga till mottagarnummer första gången, efter det är det bara att gå tillbaka till samma sms och enbart redigera själva innehållet.

Brister

Precis som systemet i sig, så innehåller även denna teknik brister. Bland annat så (mig veteligen) bör det ej hålla om du råkar ut för en razzia (även kallat ”biljettkontroll”), vad jag förstått skriver de in den sista koden via sin dator som kontrollerar att den öht existerat. Jag har dock en del ej beprövade teorier för att kringgå även detta:

Du har inget krav på dig att behålla färdbeviset under hela resans gång. Vanligtvis står detta tryckt på biljetter och kort, dock nämns detta aldrig i samband med sms-biljetterna (varken i själva smset, på SLs hemsida eller via de informationstavlor som beskriver hur man köper dessa biljetter). Dessutom är teknik som… Ja, som den är. SL kan enligt mig knappast kräva att ens mobil ska vara fullt fungerande vid en biljettkontroll; de kan laddas ur, gå sönder, råka radera meddelanden pga bristande knapplås, sprängas eller helt enkelt bara jävlas.

Men ärligt talat – hur ofta hamnar man i en biljettkontroll? Och som säkerhet har jag alltid ett sms i min Utkast-mapp, förprogrammerat med texten ”HA” och mottagarnummer, så jag lätt ska kunna skicka iväg det om jag får syn på kontrollanter. Gärna får man sega lite efter att man fått biljetten så det hinner gå en minut, sen kan man säga att man precis gick igenom spärren. Och för den delen, rent juridiskt har du inte gjort något olagligt om du nu faktiskt köpt en biljett.

Juridiska noteringar

Detta är ett rent experiment, och jag beskriver bara en princip av hur man teoretiskt kan överlista systemet bakom sms-biljetter. Jag beskriver även bristerna för att uppmärksamma dem för SL så att de kan förbättra sitt system. Att åka med SLs kollektivtrafik utan att ha betalat för ett giltigt färdbevis är olagligt och kan leda till böter och fängelse (rent juridiskt – finns dock ingen praxis). Jag uppmanar läsarna starkt att INTE använda sig av min metod för att kringgå SLs biljettsystem. Om någon trots denna avrådan ändå bestämmer sig för att göra det så är det på individens FULLA egna ansvar, och jag kan inte hållas ansvarig för dennes handlingar. När jag testat systemet så har jag alltid även köpt en giltig biljett, och har på så sätt inte brutit mot lagen i mitt agerande.


Publicerat i Tanke och Teori | 14 Kommentarer

All That Remains

Av Cinna | Publicerad: 20:59 den 17 maj, 2010

För ett tag sedan fick jag se en video som en argentinsk vän gjort åt ett svenskt indiepop-band: Hari and Aino, som sitt namn till trots inte är en duo, och jag föll pladask. Bara efter en lyssning så gick jag in och beställde deras EP, som innehöll denna låt, från det tyska skivbolaget Edition 59, som bara ger ut musik på 3″ CDr-skivor limiterade i 59 exemplar (därav namnet). Det här kan vara det bästa som kommit från Sveriges fullspäckade popvärld som nästan alltid förblir relativt okänd i inhemska trakter. Låt inte det här bli ett av popvärldens alla oupptäckta genier!

Han som gjort videon heter Felipe Brandalise och är en ganska fantastisk människa, han driver bloggen Chaotisch und Charmant där han tillsammans med en vän skriver om indiepop, och däri även mycket svensk sådan. Bland annat så har han intervjuat just Hari and Aino men även Moofish Catfish och Sad Day for Puppets. Gå in, läs och ge dem lite kärlek – de förtjänar det.

Trots att jag var medveten om att skivan inte var normalstor så blev jag lite chockad när jag fick den; den är otroligt liten! Tycker dock att formatet är genialt och förstår inte varför inte fler ger ut sina singlar/EPs i det här formatet. Se bilder nedan:

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Sensommardagar i London

Av Cinna | Publicerad: 21:35 den 20 april, 2010

(Längst ned finns låtar du kan lyssna på medan du läser)

En lång vinter föder vårkänslor redan vid några få plusgrader, och med känslorna kommer även planerna. För säkert mer än en månad sedan så berättade en amerikansk internetvän, via den chatt jag hänger på, om sina planer på att åka runt i Europa i sommar. Hon började planera med två andra tjejer i kanalen om att möta upp dem när hon kommer förbi England, och jag inflikade skämtsamt att hon borde ta sig till Sverige istället.

Någonstans där föddes planerna på en meet-up, och eftersom hon hotade att åka förbi Sverige och släpa med mig med våld, gav jag upp och lovade att åka dit självmant. Sen dess har planerna rullat på, och den ena tjejen som bor i London har ett hus som står tomt där hon har lovat sängplats åt mig och en till. Hon, som är 19 år, otroligt förtjust i matte och fysik, och i allmänhet är typiskt twee, ska ta hand om oss under vår vistelse och ta med oss till bra musikställen i och kring London.

Ja, den gemensamma nämnaren för oss alla är musiken; Den chatt vi hänger på tillhör den site jag hämtar all min musik ifrån, och då framförallt tweepop och shoegaze med närliggande genrer. Det är även det musikutbudet jag hoppas få se mycket av under resan. I övrigt så är det en stor blandning av människor i alla åldrar, från många länder, som hänger där – men med en överrepresentation av personer över 20 år från England, USA och Ryssland. Liknande gäller de som hittills har bestämt sig för att mötas nu i slutet på juli/början av augusti.

Hela grejen känns både väldigt skrämmande och kul; de flesta av oss är människor som annars är något obekväma i sociala situationer, men det kan också vara en bidragande orsak till att vi faktiskt funnit varandra. Hur som helst är det kul med vänner från andra länder, per princip främlingar utan tidigare erfarenheter av dig, och som jag redan har ett stort gemensamt intresse med. Jag hoppas bara att jag inte ska få panik och sluta in mig i mig själv i skam, utan vara samma glada och öppna person som jag var när jag åkte ner själv till Way Out West i Göteborg förra sommaren.

Här kommer lite härlig sommarpop á la -04, från svenska artister du aldrig har hört talas om:

Ant – The Trick [Sad To See It's Morning EP, 2004]
Handsome Train – When I Work I Cry [This Engine Should Do EP, 2004]
Björn Kleinhenz – Better Company [Trans Pony, 2004]

Lyssna på allihop, de förtjänar det ♥

Publicerat i Framtiden, Musik, Vänskap | Lämna en kommentar

Skyddad: She was the one love of my life

Av Cinna | Publicerad: 17:20 den 7 april, 2010

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Publicerat i Kärlek, Minnen, Vänskap | 2 Kommentarer

Songs from Maggy

Av Cinna | Publicerad: 19:37 den 1 april, 2010

Den plats jag spenderar störst del av min internettid på är en liten, privat musiktracker inriktad på framförallt shoegaze och tweepop med närliggande genrer, men i allmänhet allt som håller sig utanför vad som kallas för ”mainstream”.

Så här beskriver de själva:

S******* is dedicated for non mainstream music!
No mainstream. No MTV. No radio heroes. No hypes. No Radiohead fans. No shit.

Jag har förärats med att få vara en del av denna samling udda människor, både som omtyckt och avskydd, och sedan en tid tillbaka har jag (till en början som ett skämt, men numera som ett projekt) spelat in covers på olika låtar, dedikerade till personer där.

Jag presenterar här nu de låtar jag hittills spelat in. Vissa är sämre än andra, och jag har aldrig påstått att jag kan sjunga heller, så det kanske inte finns många andra än de involverade som kan finna nöje i det här.

Låtvalen återspeglar inte den allmäna musiken på trackern.

1. slugbucket (The Clientele – I Can’t Seem to Make You Mine)
2. girlthursday (David Bowie – China Girl)
3. nefiandgirly (Stars – My Favourite Book)
4. postie (Smashing Pumpkins – Disarm)
5. nina (Jens Lekman – Postcard For Nina)
6. stranstran (The Velvet Underground – Femme Fatale)
7. hopippolla (The Radio Dept. – Strange Things Will Happen)
8. aegis (Dr. Dog – The Breeze)
9. Beeble (Stars – Bitches In Tokyo)

Publicerat i Musik | 3 Kommentarer

He don’t need that girl!

Av Cinna | Publicerad: 00:11 den 29 mars, 2010

Det har gått evigheter sedan mitt senaste inlägg, men i ärlighetens namn har jag egentligen inte alls känt för att skriva. Om någon undrar vad som är annorlunda, så kan jag säga ‘inte mycket’. Om någon undrar vad som är detsamma så kan jag säga ‘dessa evinnerliga brudar’. Gäller såväl vänskap som känsloliv.

Publicerat i Kärlek, Vänskap | Lämna en kommentar

Sommarminnen

Av Cinna | Publicerad: 04:45 den 9 januari, 2010

Vi stod på festivalområdet i leran, på kanten, framför den största scenen. Nyss hade vi sprungit hand i hand i leran, trängt oss förbi alla människor, för att hinna se bandet. Vi kom från en pub, en billig pub som vi hittat med det som ända mål; att berusningen inte ska kosta för mycket. Där hade vi pratat om en massa saker, saker jag inte minns. Men vi hade hennes bok, där hon efter vår egen idé hade skrivit ner frågor som är bra att ställa till personer man vill lära känna.

Mest av allt var jag ledsen, för att hon nästa dag skulle åka. Vi skulle inte ses, hon skulle till sitt och jag till mitt. Sen skulle hon flytta ifrån Stockholm, och vi visste att vi aldrig skulle träffa varandra igen. Men vi hade kul, skrattade, och när vi upptäckte att vi nästan missade My Bloody Valentine så sprang vi till spårvagnen och tog oss direkt till festivalområdet.

Väl där var vi nära på att få hörselskador, så vi fick ganska omgående sätta i öronproppar och skrika till varandra för att kunna fortsätta prata. Men vi sa inte mycket, jag ville mest vara nära henne. Så vi höll om varandra, kysste varandra. För det var sista natten ihop. Tillsammans såg vi en spelning som antagligen ingen av oss kommer kunna uppleva igen; vi såg tidernas största Shoegaze-band spela live igen efter över 20 år från det att de släppt sitt största album: Loveless.

Det var en magisk kväll, och jag kommer alltid att minnas den.

Tanken slår mig idag, precis som den gjorde för någon vecka sen: Gav jag upp för tidigt? Det spelar, nu när jag har distans till det, ingen roll att hon var så störd; Hon fick mig att känna mig normal. Hon stod ut med hur jag var, visste hur det är, kunde förstå och acceptera. Men jag blev rädd, gav upp, och lät med hennes flytt känslorna tyna bort.

Men nu är jag ensam, och även om hon kretsade kring att behöva psykisk vård på heltid så skulle jag föredra henne framför ensamheten. För vissa saker kommer jag aldrig att få uppleva igen. Och idag, på vägen hem, när jag lyssnade på Somtimes, så mindes jag henne. Jag mindes en vacker sommar, en sommar som redan har påverkat mig för livet, i sin själva säregenhet. Och jag skickade henne ett sms, bara för att visa att jag fortfarande minns. Och svaret kan jag vänta i en vecka på, för det är vad det lär ta, om hon bestämmer sig för att ens svara.

Men jag vet redan hur hon är. För vi känner varandra. Och vi vet att vi aldrig kommer kunna betraktas som normala.

Publicerat i Minnen | 2 Kommentarer

Nytt år

Av Cinna | Publicerad: 00:00 den 1 januari, 2010

Jag avskyr årskrönikor och -listor, så det här blir mitt försök till de båda gemensamma onda: En lista bestående av det här decenniets bästa nyårslåt.

1. The Walkmen – In the New Year

Det var det.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar