Om jag säger att jag är dum i huvudet så tolkas det lätt till överdrivet påkande av drama/uppmärksamhet, men när jag säger det nu så är det för att jag kommit till insikt med en del saker: Jag är verkligen dum i huvudet.
Jag har haft tid att varva ner, andas och tänka. Med de förutsättningarna inklusive hjälp från pyskologerna och gruppen rodnar jag nästan över mitt eget beteende. (Jag kan inte spola tillbaka tiden eller göra någonting ogjort, så det här är onödigt, men jag känner för att förklara mig)
När mitt liv är så otroligt sysslolöst blir minsta önskan eller motgång uppförstorat till abnorma former; Att jag inte kan ta tag i saker jag behöver göra får mig att vilja gråta, att jag ska träffa en kompis får mig till att vara världens lyckligaste (för stunden), eller om någon inte ringer som den har lovat känner jag mig ensamast i världen och vill begå självmord. Det här är väl lite av det tema jag var inne på tidigare idag.
Att jag avskyr mig själv kan jag leva med, likaså att jag misslyckas eller är ledsen. Men att ha varit en jobbig liten skit, och antagligen inte ligger särskilt högt på somligas listor, är desto svårare.
Det blir så fel och uppstår total förvirring när två helt olika syn på en situation korsars: dels den normales, vettiga syn på en liten struntsak, och dels min, absurda syn på saken som om det var det enda som existerade i livet.
(Hela den här analysen kan överföras i praktiken på samtliga av mina tidigare inlägg för att bekräfta)
Jag ska försöka så gott jag kan att sysselsätta mig med de minsta och mest värdelösa sysslor, bara för att ha något. Faktiskt, så känner jag mig så mycket mer motiverad till att ta tag i det jag behöver (frågan är hur länge den motivationen, liksom alla andra gånger, kommer hålla i sig).
Framförallt skulle jag vilja be en person om ursäkt. Men att höra av mig igen gör antagligen mer skada än nytta, så jag hoppas hon kan hitta hit och förlåta mig – nån gång i livet i alla fall.
Att komma till insikt
Om jag säger att jag är dum i huvudet så tolkas det lätt till överdrivet påkande av drama/uppmärksamhet, men när jag säger det nu så är det för att jag kommit till insikt med en del saker: Jag är verkligen dum i huvudet.
Jag har haft tid att varva ner, andas och tänka. Med de förutsättningarna inklusive hjälp från pyskologerna och gruppen rodnar jag nästan över mitt eget beteende. (Jag kan inte spola tillbaka tiden eller göra någonting ogjort, så det här är onödigt, men jag känner för att förklara mig)
När mitt liv är så otroligt sysslolöst blir minsta önskan eller motgång uppförstorat till abnorma former; Att jag inte kan ta tag i saker jag behöver göra får mig att vilja gråta, att jag ska träffa en kompis får mig till att vara världens lyckligaste (för stunden), eller om någon inte ringer som den har lovat känner jag mig ensamast i världen och vill begå självmord. Det här är väl lite av det tema jag var inne på tidigare idag.
Att jag avskyr mig själv kan jag leva med, likaså att jag misslyckas eller är ledsen. Men att ha varit en jobbig liten skit, och antagligen inte ligger särskilt högt på somligas listor, är desto svårare.
Det blir så fel och uppstår total förvirring när två helt olika syn på en situation korsars: dels den normales, vettiga syn på en liten struntsak, och dels min, absurda syn på saken som om det var det enda som existerade i livet.
(Hela den här analysen kan överföras i praktiken på samtliga av mina tidigare inlägg för att bekräfta)
Jag ska försöka så gott jag kan att sysselsätta mig med de minsta och mest värdelösa sysslor, bara för att ha något. Faktiskt, så känner jag mig så mycket mer motiverad till att ta tag i det jag behöver (frågan är hur länge den motivationen, liksom alla andra gånger, kommer hålla i sig).
Framförallt skulle jag vilja be en person om ursäkt. Men att höra av mig igen gör antagligen mer skada än nytta, så jag hoppas hon kan hitta hit och förlåta mig – nån gång i livet i alla fall.
God natt! ♥