Bitande jävla kyla och handlingsförlamning

Jag önskar att jag var en katt. Jag vill ha tjock, varm päls och kunna ligga ihopkrupen på elementet med slutna ögon och bara njuta. Jag står inte ut med kylan, speciellt inte när jag blir nervös och börjar darra, och fryser ännu mer, och blir ännu mer nervös.

Samma situation två dar i rad nu; jag ska ringa till en praktikplats men kan bara inte förmå mig till att göra det. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, att bli avvisad eller få en black-out? Jag har till och med skrivit upp en lista med stödord i kronolgisk ordning efter vad jag ska säga. Jag har meningarna färdigt formulerade i mitt huvud. Igår satt jag till och med med telefonen mot örat, utan att ringa någon, och övade på att tala.

Till och med i mitt rollspel darrade jag på rösten, mumlade och fick black-out flera gånger. Om något så visar det väl bara vilken exemplarisk inlevelseförmågas jag har! Men jag tvivlar på att jag ska komma långt med den.

Det jag är rädd för är att min jobbcoach ska ha rätt, i början ville hon sätta mig på ett program skapat för att återföra personer som står långt utanför arbetsmarknaden till att komma in i vanor och rutiner för att sedan börja praktisera på en riktig arbetsplats. Det handlade om konstnärliga aktiviteter successivt ökande från en timme i veckan, till ett par, till en dag, några dar, osv, för att lära sig komma in i normala rutiner och att i lugn takt få känna hur mycket man klarar. Hon uttryckte en rädsla för att om jag börjar arbeta som vanligt kommer jag gå in i väggen, och hamna i ett än värre tillstånd än jag var i våras när jag blev sjukskriven.

Jag vill bara vara normal. Jag vill göra saker som normala människor sysslar med, jag vill ha normala vanor och rutiner, jag vill ha något att dela med mig av från mitt liv, egna erfarenheter och upplevelser. Om jag inte ens klarar det här lilla är jag väldigt osäker på vilket mänskligt värde jag har, och därav den stora frågan om varför jag fortfarande lever (bortsett från – gudskelov –  självbevarelsedrift).

I övrigt har jag trots gårdagen insikter inte kunnat släppa det. Det kliar i fingrarna och jag vill inget hellre än att tala med henne. Men nu törs jag knappt ens ”gilla” hennes statusuppdateringar på Facebook i risk att vara för ”jobbig”.
I ärlighetens namn vill jag glömma det, glömma henne, glömma mig själv, och slita sönder mina blodpulsådror.