Drömmar har för mig aldrig haft en särskilt stor betydelse. De fyller antagligen de timmar jag sover med nonsens, och jag brukar inte ens minnas dem när jag vaknar. Men den senaste tiden har varit helt annorlunda.
Varje natt den här veckan har jag vaknat indränkt i svett, med drömmarna fortfarande klara i mitt huvud, diffust närvarande. Det som förvirrar mig är att det inte har varit mardrömmar, jag vet inte när jag drömde en mardröm senast, men trots att jag sover med dubbla täcken för att slippa frysa ihjäl (fryser dock ändå) så vaknar jag med sängen våt av svett.
Drömmarna har varit oklara, men klara i den bemärkelsen av hur jag mins dem. De har handlat om gamla vänner, nya vänner, gamla förhållanden och obetydliga saker. Folk har varit annorlunda, antingen på ett negativt sätt eller så som jag önskar att de vore (om man nu får ha sådana önskningar?). Gemensamt är att jag själv har varit ett monster. Ful, främmande och fet. Jag har flera gånger upplevt mig själv ur tredjepersonsperspektiv, eller så har alltid en spegel varit närvarande, som för att påminna mig om min egen smaklöshet.
Nåja, nu får jag det att låta som att det visst är en mardröm. Men den här bilden av mig stämmer överens med den jag har om mig själv även i vaket tillstånd, bortsett från att jag i drömmarna ser det med fullt vakna (haha) ögon. Det kanske är det som är det mest skrämmande för mig, min värsta mardröm; att få min egen bild av mig besannad.
En dag kanske jag inte vaknar, men inser att jag ändå inte drömmer. Mina drömmar kanske blir min verklighet, och vice versa, som i filmen The Science of Sleep (En av mina absoluta favoritfilmer). Jag läste just att den ska visas idag på utomhusbio av Stockholms Filmfestival vid svampen. Jag önskar att jag kunde gå, men ikväll är det middag med kusin + familj som gäller.
Den hårfina skillnaden mellan verklighet och dröm
Drömmar har för mig aldrig haft en särskilt stor betydelse. De fyller antagligen de timmar jag sover med nonsens, och jag brukar inte ens minnas dem när jag vaknar. Men den senaste tiden har varit helt annorlunda.
Varje natt den här veckan har jag vaknat indränkt i svett, med drömmarna fortfarande klara i mitt huvud, diffust närvarande. Det som förvirrar mig är att det inte har varit mardrömmar, jag vet inte när jag drömde en mardröm senast, men trots att jag sover med dubbla täcken för att slippa frysa ihjäl (fryser dock ändå) så vaknar jag med sängen våt av svett.
Drömmarna har varit oklara, men klara i den bemärkelsen av hur jag mins dem. De har handlat om gamla vänner, nya vänner, gamla förhållanden och obetydliga saker. Folk har varit annorlunda, antingen på ett negativt sätt eller så som jag önskar att de vore (om man nu får ha sådana önskningar?). Gemensamt är att jag själv har varit ett monster. Ful, främmande och fet. Jag har flera gånger upplevt mig själv ur tredjepersonsperspektiv, eller så har alltid en spegel varit närvarande, som för att påminna mig om min egen smaklöshet.
Nåja, nu får jag det att låta som att det visst är en mardröm. Men den här bilden av mig stämmer överens med den jag har om mig själv även i vaket tillstånd, bortsett från att jag i drömmarna ser det med fullt vakna (haha) ögon. Det kanske är det som är det mest skrämmande för mig, min värsta mardröm; att få min egen bild av mig besannad.
En dag kanske jag inte vaknar, men inser att jag ändå inte drömmer. Mina drömmar kanske blir min verklighet, och vice versa, som i filmen The Science of Sleep (En av mina absoluta favoritfilmer). Jag läste just att den ska visas idag på utomhusbio av Stockholms Filmfestival vid svampen. Jag önskar att jag kunde gå, men ikväll är det middag med kusin + familj som gäller.
God natt. Eller God Morgon. Eller Hej.