Mycket känns främmande idag. Jag antar att jag borde vara glad, men jag upptäckte ganska fort att all min glädje numera bara kan vara kortvarig. Visst är det skönt att en del saker rätt ut sig, men samtidigt smyger snabbt rädslorna på igen och det känns som att allt är falskt och allt jag gör ändå kommer att bli fel. ”Vad som än sägs idag så kommer det inte att gälla imorgon, det som sas var en tillfällighet och inget äkta.”
Nu blir det antagligen för diffust för att förstå sig på, men jag vill trots att jag försöker vara öppen inte utblotta för mycket. Jag går över till ytligt trams istället:
Jag sitter och lyssnar på Japansk elektronisk dreampop (Audio Safari som jag la upp en video till förra veckan). Det är helt perfekt musik för kvällen, drömsk och söt, genomträngande men avslappnade. En tjej som bor i England beställde den skivan via CDimport och skickade låtarna från hela albumet i mp3-format till mig. Hon ska dessutom skicka hela skivan så jag kan bränna av en exakt kopia och ladda upp (det finns så himla snälla människor i världen ♥).
Som ni kanske ser så har jag ägnat den största delen av dan till att ”piffa upp” bloggen. För en gångs skulle känns det som skrivandet här kommer naturligt, så då känns det mer värt att jobba på den. Jag vet inte om något av det jag gjorde verkligen har gjort den snyggare eller mer lättnavigerad, men jag hade stirrat mig trött på hur den såg ut förut så jag kände mig tvungen att göra någonting. Ibland är jag rädd för att helt ha tappat min artistiska förmåga.
Just nu sitter jag och skriver med en 19-årig Norsk jente som la till mig på msn idag efter att ha fant meg på myspace. Det känns helt fantastisk att två människor på två olika språk kan kommunicera med varandra och fortfarande förstå allt den andre säger. Dessutom blir det på något sätt så mycket charmigare när hon pratar norska, jag menar, allt har en förmåga att låta väldans gulligt. Tyvärr kan jag nu för tiden bara känna rädsla och oro inför att lära känna främmande människor. Det finns så många oundvikliga frågor som jag vill slippa svara på, ”Vad sysslar du med?” är väl den vanligaste och svåraste. Egentligen skulle jag kunna ljuga, men jag har också så svårt för det, och hur kul är det för den andre personen när det kommer fram?
Jag försöker helt enkelt bara undvika svåra ämnen så länge som möjligt och tänka att allt kommer ordna sig och blir bra och rätt snart snart snart aldrig.
En söndag i November
Mycket känns främmande idag. Jag antar att jag borde vara glad, men jag upptäckte ganska fort att all min glädje numera bara kan vara kortvarig. Visst är det skönt att en del saker rätt ut sig, men samtidigt smyger snabbt rädslorna på igen och det känns som att allt är falskt och allt jag gör ändå kommer att bli fel. ”Vad som än sägs idag så kommer det inte att gälla imorgon, det som sas var en tillfällighet och inget äkta.”
Nu blir det antagligen för diffust för att förstå sig på, men jag vill trots att jag försöker vara öppen inte utblotta för mycket. Jag går över till ytligt trams istället:
Jag sitter och lyssnar på Japansk elektronisk dreampop (Audio Safari som jag la upp en video till förra veckan). Det är helt perfekt musik för kvällen, drömsk och söt, genomträngande men avslappnade. En tjej som bor i England beställde den skivan via CDimport och skickade låtarna från hela albumet i mp3-format till mig. Hon ska dessutom skicka hela skivan så jag kan bränna av en exakt kopia och ladda upp (det finns så himla snälla människor i världen ♥).
Som ni kanske ser så har jag ägnat den största delen av dan till att ”piffa upp” bloggen. För en gångs skulle känns det som skrivandet här kommer naturligt, så då känns det mer värt att jobba på den. Jag vet inte om något av det jag gjorde verkligen har gjort den snyggare eller mer lättnavigerad, men jag hade stirrat mig trött på hur den såg ut förut så jag kände mig tvungen att göra någonting. Ibland är jag rädd för att helt ha tappat min artistiska förmåga.
Just nu sitter jag och skriver med en 19-årig Norsk jente som la till mig på msn idag efter att ha fant meg på myspace. Det känns helt fantastisk att två människor på två olika språk kan kommunicera med varandra och fortfarande förstå allt den andre säger. Dessutom blir det på något sätt så mycket charmigare när hon pratar norska, jag menar, allt har en förmåga att låta väldans gulligt. Tyvärr kan jag nu för tiden bara känna rädsla och oro inför att lära känna främmande människor. Det finns så många oundvikliga frågor som jag vill slippa svara på, ”Vad sysslar du med?” är väl den vanligaste och svåraste. Egentligen skulle jag kunna ljuga, men jag har också så svårt för det, och hur kul är det för den andre personen när det kommer fram?
Jag försöker helt enkelt bara undvika svåra ämnen så länge som möjligt och tänka att allt kommer ordna sig och blir bra och rätt snart snart snart aldrig.