Jag känner mig otroligt känslomässigt efterbliven, jag är fullständigt inkapabel till att förstå de avgörande elementen i allt vad känslor mellan människor heter. Det värsta är inte min tolkningsförmåga, utan mina reaktioner. Vad sa jag om att inte stressa? Jag vet hur det kan förändras, framför allt vet jag hur jag kan förändras och helt plötsligt känna det rakt motsatta.
Vad gör jag då? Går tillbaka till det trygga, försöker finna tröst igen? Blir nekad, avvisad, och får åter känna mig utelämnad? Det kommer bara leda till nåt ont ändå, sjunger de, och visst fan har de så jävla rätt varje gång.
Men det är skönt att hon lyssnar, förstår, och tröstar. Det får mig att känna mig lite mindre som en idiot, dock inte sagt att jag inte skulle vara en. Och trots hur det här låter, kan hon förbise min inskränkthet och lämnar alla dörrar öppna både för sig själv och mig. För just nu, i fantasin, är det där jag allra helst vill vara. Det känns pinsamt när jag vet att folk läser det här, att visa min sårbarhet i allt detta som helt klart är ”sunt förnuft”. Men det är faktiskt den jag är, och nu har jag redan gett mig in i leken. Men för att dra en slutsats till ämnet: Verkligheten kan jag ta tag i någon annan dag, den står jag ändå utanför.
Och apropå det är jag livrädd för vad jag egentligen kan vara kapabel till.
2 kommentarer
Råkade stöta på din blogg via google, och kan inte låta bli att kommentera efter att ha läst dina inlägg: Har du funderat på att söka lite mer avancerad hjälp än t.ex. det staten har att erbjuda/sponsra? Du verkar vara en rätt avancerad människa, och avancerade människor kräver lite mer än generiska terapeuter/psykologer. Man brukar oftast känna sig dumförklarad när man väl hamnar hos ”vanliga” psykologer och struntar hellre i att ta den hjälpen för att den faktiskt känns riktigt nedvärderande mot ens intellekt.
Du verkar mycket hungrig efter uppmärksamhet och om din blogg hjälper dig mätta det behovet så tycker jag verkligen du ska fortsätta med det!
//Oscar R
Wow, första gången jag tror någon kallar mig avancerad, brukar snarare vara ”komplicerad” annars. Tack för omtanken men jag trivs faktiskt bra med den terapi och behandling jag får, har jättebra terapeuter och en fin samtalsgrupp. Dessutom hjälper sentralin mot en del av ångesten (trots vad alla andra tycks säga om antidepressiva).
Privata alternativ vore inte heller en möjlighet med tanke på kostnaderna.
Tack för kommentaren!