Tröttheten slår mig från två håll samtidigt; strax-innan-två-tröttheten och den psykiska utmattningen. Jag lyssnar på Animal Collectives nya singel och tänker att jag har hört den förut, vilket jag har, för den kommer från MPP. Inget nytt, inget intressant.
Jag åt bara ett paket färsk tortellini till middag så jag är hungrig, därför äter jag just nu en skål yoghurt blandad med lingonsylt och med müsli på. Jag vet att det låter som en skitkonstig kombination, men jag är inte så förtjust i den naturella smaken på den laktosfria yoghurten, så jag försöker dölja den. Müslin har jag på för att mätta. Jag tänker inte säga vad jag mer äter (Egentligen inte för den delen heller att jag äter något mer utöver yoghurten, men det är redan försent) för då dyker tankarna upp, tankarna om vad alla som läser det tänker: ”Jaha, men det förklarar varför han är så tjock!”. Där är jag min egen fiende, för det är just det: tankar. Inbillning är ett annat ord för det. Jag är ju inte tjock, men jag känner mig som det.
Det är knäckebröd med ost. Så var det sagt.
Min norska är inte inne på msn så jag har ingen att prata med, så istället försöker jag diktera upp beskrivningar av alla tankar jag har. Det går inte vidare bra, för allting kommer väldigt osammanhängande, och trots att det känns som jag har mycket att säga måste jag tänka efter om det ens egentligen är något jag vill ha sagt. Vad jag i alla fall har tänkt på är hur jag förstör för mig själv. När saker och ting blir värre finns det i huvudsak en sak att skylla på, och det är undertecknads egen höga person. Jag är inte ett offer av min sjukdom, precis som att en alkoholist inte är ett offer av sitt beroende; jag gör mina medvetna val, och även om jag lider av svagheter så är det inga krafter utanför mig själv som jag kan skylla på. Låt mig förklara, den komplicerade vägen:
Jag har inte varit ute bland folk på ungefär, mer eller mindre, en vecka. Jag träffade Matilda idag, som jag inte sett på ungefär ett halvår (Det var fint, och jag tycker om henne, men det här ska inte handla om det. Jag vill påminna om att jag skriver för min egen skull), men innan dess har jag knappt varit utanför dörren (bildligt talat, jag är en rökare trots allt). Det finns ingen anledning till det över huvud taget, för det finns massa jag hade behövt göra, och även en hel del måsten. Men jag misslyckas med att ta mig ut. Jag kan komma så långt att jag ställer klockan, duschar, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna, fixar håret, blir sen, tar på mig ytterkläderna, går fram till dörren, låser upp, ångrar mig, låser, vänder, sätter mig framför datorn.
Har jag redan missat ett möte, eller är sen, ignorerar jag det faktum att det eller nästkommande ens existerar (Här skulle jag kunna skylla på att det är en försvarsmekanism som min hjärna använder sig av på grund av min sjukdom, men det vore att urskulda mig i min handling). Jag göra val, de räddar mig för stunden; gjort är gjort och jag kan slappna av – slippa ha ångest. Men när semestern tar slut påminns jag (Här reagerar min hjärna som så att jag borde ha haft tid nog att bearbeta traumat och kunna handskas med situationen) och ångesten kommer istället i dubbel dos.
Mer ångest leder till fler felsteg, som i sin tur leder till mer ångest. Ni ser mönstret? Men det som gör mig mest förbannad i det hela är sen min ytterst kreativa lösning för hur jag ska ta mig ur mina egna misslyckanden: ”Livet är ju ändå meningslöst (detta är dock sant) så det bäste vore om jag tog livet av mig”. Har ni hört maken till feghet? Jag får lust att sticka en kniv i magen på mig för att jag är en sån patetisk idiot.
Nu är det ungefär en timma sen jag började skriva på det här, och strax-innan-två tröttheten har bytts ut mot strax-innan-tre-och-jag-börjar-bli-pigg istället. Jag tror jag ska kolla på en film nu, bara för att jag kan. Det spelar ingen roll att det är sent – jag har kontroll över mitt eget liv och kan bestämma vad jag vill; jag gör ett val och sen får jag också ta konsekvenserna. Visar det sig att det skiter sig, kan jag ju alltid bara ta livet av mig.
Jag är mitt eget psykes värsta fiende (och när allt blir värre är det mitt eget fel)
Tröttheten slår mig från två håll samtidigt; strax-innan-två-tröttheten och den psykiska utmattningen. Jag lyssnar på Animal Collectives nya singel och tänker att jag har hört den förut, vilket jag har, för den kommer från MPP. Inget nytt, inget intressant.
Jag åt bara ett paket färsk tortellini till middag så jag är hungrig, därför äter jag just nu en skål yoghurt blandad med lingonsylt och med müsli på. Jag vet att det låter som en skitkonstig kombination, men jag är inte så förtjust i den naturella smaken på den laktosfria yoghurten, så jag försöker dölja den. Müslin har jag på för att mätta. Jag tänker inte säga vad jag mer äter (Egentligen inte för den delen heller att jag äter något mer utöver yoghurten, men det är redan försent) för då dyker tankarna upp, tankarna om vad alla som läser det tänker: ”Jaha, men det förklarar varför han är så tjock!”. Där är jag min egen fiende, för det är just det: tankar. Inbillning är ett annat ord för det. Jag är ju inte tjock, men jag känner mig som det.
Det är knäckebröd med ost. Så var det sagt.
Min norska är inte inne på msn så jag har ingen att prata med, så istället försöker jag diktera upp beskrivningar av alla tankar jag har. Det går inte vidare bra, för allting kommer väldigt osammanhängande, och trots att det känns som jag har mycket att säga måste jag tänka efter om det ens egentligen är något jag vill ha sagt. Vad jag i alla fall har tänkt på är hur jag förstör för mig själv. När saker och ting blir värre finns det i huvudsak en sak att skylla på, och det är undertecknads egen höga person. Jag är inte ett offer av min sjukdom, precis som att en alkoholist inte är ett offer av sitt beroende; jag gör mina medvetna val, och även om jag lider av svagheter så är det inga krafter utanför mig själv som jag kan skylla på. Låt mig förklara, den komplicerade vägen:
Jag har inte varit ute bland folk på ungefär, mer eller mindre, en vecka. Jag träffade Matilda idag, som jag inte sett på ungefär ett halvår (Det var fint, och jag tycker om henne, men det här ska inte handla om det. Jag vill påminna om att jag skriver för min egen skull), men innan dess har jag knappt varit utanför dörren (bildligt talat, jag är en rökare trots allt). Det finns ingen anledning till det över huvud taget, för det finns massa jag hade behövt göra, och även en hel del måsten. Men jag misslyckas med att ta mig ut. Jag kan komma så långt att jag ställer klockan, duschar, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna, fixar håret, blir sen, tar på mig ytterkläderna, går fram till dörren, låser upp, ångrar mig, låser, vänder, sätter mig framför datorn.
Har jag redan missat ett möte, eller är sen, ignorerar jag det faktum att det eller nästkommande ens existerar (Här skulle jag kunna skylla på att det är en försvarsmekanism som min hjärna använder sig av på grund av min sjukdom, men det vore att urskulda mig i min handling). Jag göra val, de räddar mig för stunden; gjort är gjort och jag kan slappna av – slippa ha ångest. Men när semestern tar slut påminns jag (Här reagerar min hjärna som så att jag borde ha haft tid nog att bearbeta traumat och kunna handskas med situationen) och ångesten kommer istället i dubbel dos.
Mer ångest leder till fler felsteg, som i sin tur leder till mer ångest. Ni ser mönstret? Men det som gör mig mest förbannad i det hela är sen min ytterst kreativa lösning för hur jag ska ta mig ur mina egna misslyckanden: ”Livet är ju ändå meningslöst (detta är dock sant) så det bäste vore om jag tog livet av mig”. Har ni hört maken till feghet? Jag får lust att sticka en kniv i magen på mig för att jag är en sån patetisk idiot.
Nu är det ungefär en timma sen jag började skriva på det här, och strax-innan-två tröttheten har bytts ut mot strax-innan-tre-och-jag-börjar-bli-pigg istället. Jag tror jag ska kolla på en film nu, bara för att jag kan. Det spelar ingen roll att det är sent – jag har kontroll över mitt eget liv och kan bestämma vad jag vill; jag gör ett val och sen får jag också ta konsekvenserna. Visar det sig att det skiter sig, kan jag ju alltid bara ta livet av mig.
God natt