Andreas Fågel

Andreas Fågel var vad en vacker flicka jag träffade på Way Out West kallade honom. Det var drama, och det var skratt, men det lilla jag fick se var fantastiskt. Det här är dock bättre, bättre än kyrkan, bättre än bandet. Samma teknik som Andrew använder i denna film använde också Owen Pallett (Final Fantasy) dagen efter, när det var hans tur att spela i kyrkan.

Andrew har dock en ofrånkomligt fängslande utstrålning, som bara en perfektionist som han kan sprida. Och ibland hittar man de där låtarna som faller platt på en LP (inte att blanda ihop med vinyl) när man väl fått åtnjuta dem live – såväl i en kyrka som på en film.

Om ni kräks på kvalitén och det osynkade ljudet så gör ni bäst i att gå över och se filmen i sitt högupplösta original, den gick nämligen inte att ”bädda in” så jag var tvungen att ta till allehanda skumraskmetoder för att lyckas få hit den (på bekostnad av dess perfektion). De som spelat in den har även mycket annat i sin portfölj, om ni har tid och ork att kolla igenom.