Dö din fan

En lobotomerande tomhet förföljer mig. Den penetrerar min hjärna, mina känslor, och fyller ut hålrummet som blir kvar med hat. Jävlighetens lag säger att när det är som jävligast gör man bäst i att hålla andan, för då kommer det garanterat en än värre våg av jävlighet. Och den kommer. Och jag håller andan. Kippandes efter luft, mot ytan.

Folk kommer alltid ha svårt för mig. Jag är en jävlig person. Jag önskar bara att jag kunde ta det mindre personligt, för så kommer det alltid att vara, och det är lika bra att lära sig. Men de rispande tankarna föder trygghetsresonemang – som jag bör undvika att upprepa för att slippa verka tjatig.

Men det är så enkelt. Så varför denna tvekan?