Archive for januari 9th, 2010

Sommarminnen

Skrivet: 04:45 den 9 januari, 2010 | Kategori: Minnen

Vi stod på festivalområdet i leran, på kanten, framför den största scenen. Nyss hade vi sprungit hand i hand i leran, trängt oss förbi alla människor, för att hinna se bandet. Vi kom från en pub, en billig pub som vi hittat med det som ända mål; att berusningen inte ska kosta för mycket. Där hade vi pratat om en massa saker, saker jag inte minns. Men vi hade hennes bok, där hon efter vår egen idé hade skrivit ner frågor som är bra att ställa till personer man vill lära känna.

Mest av allt var jag ledsen, för att hon nästa dag skulle åka. Vi skulle inte ses, hon skulle till sitt och jag till mitt. Sen skulle hon flytta ifrån Stockholm, och vi visste att vi aldrig skulle träffa varandra igen. Men vi hade kul, skrattade, och när vi upptäckte att vi nästan missade My Bloody Valentine så sprang vi till spårvagnen och tog oss direkt till festivalområdet.

Väl där var vi nära på att få hörselskador, så vi fick ganska omgående sätta i öronproppar och skrika till varandra för att kunna fortsätta prata. Men vi sa inte mycket, jag ville mest vara nära henne. Så vi höll om varandra, kysste varandra. För det var sista natten ihop. Tillsammans såg vi en spelning som antagligen ingen av oss kommer kunna uppleva igen; vi såg tidernas största Shoegaze-band spela live igen efter över 20 år från det att de släppt sitt största album: Loveless.

Det var en magisk kväll, och jag kommer alltid att minnas den.

Tanken slår mig idag, precis som den gjorde för någon vecka sen: Gav jag upp för tidigt? Det spelar, nu när jag har distans till det, ingen roll att hon var så störd; Hon fick mig att känna mig normal. Hon stod ut med hur jag var, visste hur det är, kunde förstå och acceptera. Men jag blev rädd, gav upp, och lät med hennes flytt känslorna tyna bort.

Men nu är jag ensam, och även om hon kretsade kring att behöva psykisk vård på heltid så skulle jag föredra henne framför ensamheten. För vissa saker kommer jag aldrig att få uppleva igen. Och idag, på vägen hem, när jag lyssnade på Somtimes, så mindes jag henne. Jag mindes en vacker sommar, en sommar som redan har påverkat mig för livet, i sin själva säregenhet. Och jag skickade henne ett sms, bara för att visa att jag fortfarande minns. Och svaret kan jag vänta i en vecka på, för det är vad det lär ta, om hon bestämmer sig för att ens svara.

Men jag vet redan hur hon är. För vi känner varandra. Och vi vet att vi aldrig kommer kunna betraktas som normala.