Folk verkar i allmänhet per princip ha svårt att svara på frågor, där svaret skulle vara ”nej”. Det är som om personen underskattar den andres förmåga att ta nekandet, som annars skulle förenkla för dem båda, utan istället komplicerar och drar frågan till sin absoluta spets. Kan det vara av rädsla, att den andre inte ska kunna ta nekandet, tjata, blir sur, sårad eller helt enkelt inte lyssna?
Om det handlar om tveksamhet – att man själv kanske inte är säker på svaret – bör man uttrycka just den tveksamheten. Att bringa klarhet skadar inte någon av parterna, utan snarare så gör motsatsen det – att fördunkla.
Jag vet inte om det drabbar just mig, men det känns som det sker varje gång. Ärligt talat så börjar jag tröttna på att ställa frågor – och jag som från början ställde dem för att förenkla för mig själv! Det känns faktiskt lite som en slags slentrianmässig missunnsamhet. Uppfattades inte frågan? Åh, det gjorde den nog. Om det finns en sak som jag har lär mig så är det att inte fråga igen. Och igen. Och igen.
Men, om jag nu ställer frågorna bara för att glömma mina mest hopplösa mål – varför är jag då så ivrig på ett svar? Min desperation är missklädsam, det har jag redan fått höra, men den här unga mannen rår väl helt enkelt inte för’t.
Kan avsluta med att säga att de flesta, i det här fallet mig inräknat, i liknande situationer är väldigt bra på att ta ett nej – det är värt att pröva. Inget vunnet – inget förlorat, vill jag påstå. Går att argumentera emot, men det är i alla fall min princip. 
Handsome Train – You Might Not Believe [This Engine Should Do EP, 2004]
Detta inlägg är publicerat i Förtjusning. Bokmärk
permalink. eller lämna en trackback:
Trackback URL.
Nekandets enkelhet
Folk verkar i allmänhet per princip ha svårt att svara på frågor, där svaret skulle vara ”nej”. Det är som om personen underskattar den andres förmåga att ta nekandet, som annars skulle förenkla för dem båda, utan istället komplicerar och drar frågan till sin absoluta spets. Kan det vara av rädsla, att den andre inte ska kunna ta nekandet, tjata, blir sur, sårad eller helt enkelt inte lyssna?
Om det handlar om tveksamhet – att man själv kanske inte är säker på svaret – bör man uttrycka just den tveksamheten. Att bringa klarhet skadar inte någon av parterna, utan snarare så gör motsatsen det – att fördunkla.
Jag vet inte om det drabbar just mig, men det känns som det sker varje gång. Ärligt talat så börjar jag tröttna på att ställa frågor – och jag som från början ställde dem för att förenkla för mig själv! Det känns faktiskt lite som en slags slentrianmässig missunnsamhet. Uppfattades inte frågan? Åh, det gjorde den nog. Om det finns en sak som jag har lär mig så är det att inte fråga igen. Och igen. Och igen.
Men, om jag nu ställer frågorna bara för att glömma mina mest hopplösa mål – varför är jag då så ivrig på ett svar? Min desperation är missklädsam, det har jag redan fått höra, men den här unga mannen rår väl helt enkelt inte för’t.
Kan avsluta med att säga att de flesta, i det här fallet mig inräknat, i liknande situationer är väldigt bra på att ta ett nej – det är värt att pröva. Inget vunnet – inget förlorat, vill jag påstå. Går att argumentera emot, men det är i alla fall min princip.
Handsome Train – You Might Not Believe [This Engine Should Do EP, 2004]