Ta mig/Gör mig/Pröva mig. Det är så kort tid kvar nu, och det känns som jag står vid mållinjen och överväger ifall jag ska våga lyckas eller bara ge upp. Men i själva verket står jag fortfarande, oroligt trampandes i startgropen och väntar på ett startskott (tro fan att om jag skulle avfyra det skulle det bara träffa mig i foten).
Det är erfarenheterna som formar oss, och i mitt fall, kring detta ämne, så har jag formats till ett enda stort misslyckande. Jag har tagit varje chans, bara för att få den slängd tillbaka rakt i mitt ansikte. Men jag trånar och ber på bara knän, med flackande ögonfransar; klär av mig naken och exponerar mina innersta monster – vilket gör det hela till ett desto större misslyckande.
Det känns som jag knappt känner dig, och ändå så otroligt väl. Jag har nog aldrig träffat en människa som jag kan se rakt igenom och känna igen varje del i; så tydliga kontraster mellan det svarta och det vita. Om ändå insidan räknades, vad? För du är vacker på utsidan, och där upphör våra likheter. Jag leker elitist och oberörd – du leker svag och medveten. Du är så jävla stark, jag vet att du är det, så varför låter du dig påverkas så?
Nej, min ilska är helt klart felriktad. Jag är sur för att jag antagligen inte är det du önskar. Önskar du något? Du säger att du inte gör det, men kan det verkligen stämma? Kan en människa leva utan att önska närhet och bekräftelse? Jag är sur på din rädsla för den bygger murar, murar mot att bli avvisad och frånstött. Men jag avvisar dig inte, så hur ska jag våga visa det? (Vilken ironi. Jag är rädd för att bli avvisad, på grund av din rädsla för att själv bli avvisad. Förstår du, det är likheterna jag ser i oss?)
Om jag lovar att våga, lova mig då att själv våga. Du känner till alla mina misslyckanden, alla mina mörka sidor, så jag ber dig ifrånse dem och bara låta dig vara du och mig vara jag. Men känn ingen tvång, för du vet att jag hellre uppskattar ärlighet med alla kort på borden. Och det vet du, för du känner ju mig. Eller?
Do Me
Ta mig/Gör mig/Pröva mig. Det är så kort tid kvar nu, och det känns som jag står vid mållinjen och överväger ifall jag ska våga lyckas eller bara ge upp. Men i själva verket står jag fortfarande, oroligt trampandes i startgropen och väntar på ett startskott (tro fan att om jag skulle avfyra det skulle det bara träffa mig i foten).
Det är erfarenheterna som formar oss, och i mitt fall, kring detta ämne, så har jag formats till ett enda stort misslyckande. Jag har tagit varje chans, bara för att få den slängd tillbaka rakt i mitt ansikte. Men jag trånar och ber på bara knän, med flackande ögonfransar; klär av mig naken och exponerar mina innersta monster – vilket gör det hela till ett desto större misslyckande.
Det känns som jag knappt känner dig, och ändå så otroligt väl. Jag har nog aldrig träffat en människa som jag kan se rakt igenom och känna igen varje del i; så tydliga kontraster mellan det svarta och det vita. Om ändå insidan räknades, vad? För du är vacker på utsidan, och där upphör våra likheter. Jag leker elitist och oberörd – du leker svag och medveten. Du är så jävla stark, jag vet att du är det, så varför låter du dig påverkas så?
Nej, min ilska är helt klart felriktad. Jag är sur för att jag antagligen inte är det du önskar. Önskar du något? Du säger att du inte gör det, men kan det verkligen stämma? Kan en människa leva utan att önska närhet och bekräftelse? Jag är sur på din rädsla för den bygger murar, murar mot att bli avvisad och frånstött. Men jag avvisar dig inte, så hur ska jag våga visa det? (Vilken ironi. Jag är rädd för att bli avvisad, på grund av din rädsla för att själv bli avvisad. Förstår du, det är likheterna jag ser i oss?)
Om jag lovar att våga, lova mig då att själv våga. Du känner till alla mina misslyckanden, alla mina mörka sidor, så jag ber dig ifrånse dem och bara låta dig vara du och mig vara jag. Men känn ingen tvång, för du vet att jag hellre uppskattar ärlighet med alla kort på borden. Och det vet du, för du känner ju mig. Eller?
Loveninjas – Do Me [The Secret of the Loveninjas, 2006]