När öronen fylls av oändliga toner från gitarrbaserad musik med pedalerna tryckta till marken, och en spröd kvinnoröst sakta tränger igenom murarna av instrument, sjungandes på texter om oändlig, odödlig kärlek – då känner man sig inte bara odödlig, utan faktiskt rent ut sagt lycklig (Ja, jag talar om Alison’s Halo).

Men det faktum som nu är det enda som för mig kvarstår är detta; om jag nu tror att hon är mitt livs kärlek (det är inget begrepp jag slänger runt hur som helst), varför ger jag då upp? Det frambringar ett scenario där min blotta existens skulle kunna ses som onödig (ur en något Darwinistisk synvinkel) för det faktum att jag då aldrig skulle bli hel och därav aldrig bidra med mänsklighetens enda ”mening” (åter igen talar jag om ett för mig helt oväsentligt ämne; fortplantning). Nej, om jag nu faktiskt tror att hon är mitt livs kärlek, då är mitt självklara mål att få henne att förstå det (låter nästan hotfullt).

Med all terminologi åt sidan så kan jag med säkerhet säga att jag är en väldigt känslostyrd människa, men just nu känner jag en så stark övertygelse kring just mina känslor; ett annars för mig helt obekant ämne. Ja, jag kan faktiskt se på dem rent kritiskt. Men den frågan som efter dessa konstateranden kvarstår är om jag då tror att hon verkligen är mitt livs kärlek?

Några gånger har jag sagt till människor att jag älskar dem (och nu talar jag om de första gångerna, långt innan det blir på slentrian) och varje gång så har jag till en början mötts av förskräckelse eller skepsis. Men vad jag med ett hjärta fyllt av klarhet kan säga är att, ja, jag älskar henne. Även om vi bara dejtat i ungefär två månader så har jag känt henne i över två år, men det spelar i det här fallet ingen roll – det hade säkert räckt med två veckor.

Jag vet vad jag måste göra nu, jag har ett mål, och det gör mig inte till jobbig eller något creep – det handlar om verkliga känslor. Så ja: jag tror att hon är mitt livs kärlek (förlåt alla tidigare kärlekar, ni var speciella på ert egna lilla vis) och jag hoppas att jag en dag kan få henne att inse att jag då måste vara hennes. Annars så lovar jag att bita i det sura äpplet och leva resten av mitt liv som halv.

Hon är den första människa som har fått mig att lova att inte ta mitt eget liv. Och det, det är stort.

Alison’s Halo – Wishes [Eyedazzler 1992-1996, 1998]

Det är erfarenheterna som formar oss, och i mitt fall, kring detta ämne, så har jag formats till ett enda stort misslyckande. Jag har tagit varje chans, bara för att få den slängd tillbaka rakt i mitt ansikte. Men jag trånar och ber på bara knän, med flackande ögonfransar; klär av mig naken och exponerar mina innersta monster – vilket gör det hela till ett desto större misslyckande.

Det känns som jag knappt känner dig, och ändå så otroligt väl. Jag har nog aldrig träffat en människa som jag kan se rakt igenom och känna igen varje del i; så tydliga kontraster mellan det svarta och det vita. Om ändå insidan räknades, vad? För du är vacker på utsidan, och där upphör våra likheter. Jag leker elitist och oberörd – du leker svag och medveten. Du är så jävla stark, jag vet att du är det, så varför låter du dig påverkas så?

Nej, min ilska är helt klart felriktad. Jag är sur för att jag antagligen inte är det du önskar. Önskar du något? Du säger att du inte gör det, men kan det verkligen stämma? Kan en människa leva utan att önska närhet och bekräftelse? Jag är sur på din rädsla för den bygger murar, murar mot att bli avvisad och frånstött. Men jag avvisar dig inte, så hur ska jag våga visa det? (Vilken ironi. Jag är rädd för att bli avvisad, på grund av din rädsla för att själv bli avvisad. Förstår du, det är likheterna jag ser i oss?)

Om jag lovar att våga, lova mig då att själv våga. Du känner till alla mina misslyckanden, alla mina mörka sidor, så jag ber dig ifrånse dem och bara låta dig vara du och mig vara jag. Men känn ingen tvång, för du vet att jag hellre uppskattar ärlighet med alla kort på borden. Och det vet du, för du känner ju mig. Eller?

Loveninjas – Do Me [The Secret of the Loveninjas, 2006]

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag har frågat mig själv ett ganska bra tag om jag är lycklig nu, om mitt liv är som jag velat ha det. Jag har inte hunnit svara på frågan, inte hunnit känna efter, knappt ens hunnit tänka. Men för en timme sedan stod jag i fönstret och en gammal bekant känsla trängde sig på. Det är så enkelt, så skört – livet. Ett litet steg. Ett litet språng. Sedan åtta våningar fritt fall mot den snötäckta asfalten mot en säker död. Jag har så svårt att greppa det, hur ett litet språng kan vara skillnaden mellan livet och döden – enkelheten gör det hela så frestande.

Frågan som alltid närvarar i baktankarna är om det är värt det. Är det värt att bli upprörd över hur vissa beter sig mot dig? Är det värt att vara ledsen över huvud taget? Livet är enkelt att genomskåda, det brukar se ganska likt ut för de flesta, principen är enkel: man föds, man lever, man dör. Men döden är hittills en outforskad mark. Och det har en viss spänning.

Jag vet att jag tänker bara så här nu. Om jag hade ett hårburr på kudden bredvid min, som jag kunde köra in fingrarna i och kamma med handen, och överraska med en present, gå med i vinterkylan, sitta med en filt och ha tända ljus med – då skulle jag antagligen resonera annorlunda. Men när jag idag anförtrodde min grupp om att jag gett upp tjejer, att jag är för konstig, att det inte fungerar, så avbröt en tjej mig och sa på ett ungefär: ”Ursäkta, men jag måste bara helt ärligt säga – du verkar inte ha gjort något fel. Du tycks bara falla för helt störda tjejer”. Det är nog sant, för jag känner mig för obekväm i sällskap med normala.

Men ändå, som jag så fint blev kallad i en kommentar här, så är jag nog en rätt avancerad person.

The Horrors – Sea Within A Sea
The Horrors – I Only Think Of You

Tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, cirka trehundra dagar om året, är jag förälskad, kär, förtjust, eller diverse andra ord för dylika känslomässiga tillstånd. Resterande tid går åt till att bara vara något sånär småkåt. Jag undrar vad det handlar om? Kanske är jag helt enkelt en väldigt känslostyrd, älskande människa, eller  så är jag rädd för att vara ensam (sökande efter självbekräftelse), eller så är jag kanske helt enkelt bara keff.

Igår ventilerade jag lite med en god vän i alla fall, som jag lärde känna via Myspace för ett par månader sen. Det var väldigt skönt och jag känner mig lite gladare idag, hon gav mig precis lagom mycket bekräftelse och synpunkter på situationen, vilket på en osäker person som jag har en väldigt lugnande effekt. Igår frågade till och med pappa om jag var ledsen, han tyckte jag såg ut att vara det, men jag svara nej för jag hade inte förstått att jag var ledsen än. Han brukar aldrig märka sånt, eller i alla fall inte fråga, så det måste ha varit riktigt illa.

Just nu är jag lite nervös för att mina farhågor ska besannas. Jag vill inte skrämmas, det är verkligen inte meningen, men hon verkar ha blivit lite rädd. Äsh, jag släpper det nu. Vi får se helt enkelt, det är onödigt att gissa. Och för att att förvirra ännu mer: Det här är då alltså inte den personen som jag tidigare talat om när jag har känt mig ignorerad, och det är inte hon jag träffade via Myspace förut (mellan skåne-tjejen, psykfallet och diss-tjejen), utan den nya, och hon ignorerar mig bara kanske, för saker blev lite komplicerade. Öh…

Vad gör jag då? Går tillbaka till det trygga, försöker finna tröst igen? Blir nekad, avvisad, och får åter känna mig utelämnad? Det kommer bara leda till nåt ont ändå, sjunger de, och visst fan har de så jävla rätt varje gång.

Men det är skönt att hon lyssnar, förstår, och tröstar. Det får mig att känna mig lite mindre som en idiot, dock inte sagt att jag inte skulle vara en. Och trots hur det här låter, kan hon förbise min inskränkthet och lämnar alla dörrar öppna både för sig själv och mig. För just nu, i fantasin, är det där jag allra helst vill vara. Det känns pinsamt när jag vet att folk läser det här, att visa min sårbarhet i allt detta som helt klart är ”sunt förnuft”. Men det är faktiskt den jag är, och nu har jag redan gett mig in i leken. Men för att dra en slutsats till ämnet: Verkligheten kan jag ta tag i någon annan dag, den står jag ändå utanför.

Och apropå det är jag livrädd för vad jag egentligen kan vara kapabel till.

Ingen människa behöver ta om hand, bara bli omhändertagen.

I förrgår bestämde jag mig för att köpa en trisslott. Jag vann flera gånger i rad, orkar inte berätta men ni kan läsa av ekvationen här: -25+(2*25)-50+(2*25)-50=-25 Kedjan tog slut idag, fredag den 13. I övrigt har det varit en turdag, fick ett samtal från en praktikplats jag sökt till och hon verkade väldigt angelägen om att få träffa mig för en intervju. Jag är grymt glad att jag lyckades skicka iväg ansökan tillslut, och beskedet både överraskade och gladde mig. Men jag måste trots det erkänna att jag kände mig grymt säker efter att ha skickat in min ansökan. Den var så jävla bra, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur man inte skulle vilja anställa mig/ta mig an som praktikant.

Idag har jag i lyckoruset varit ute och handlat för mer än jag har råd egentligen. Tog lång tid på mig på H&M och prövade massvis med plagg, tjejen som stod vid provrummen skrattade åt mig för att jag sprang ut och in hela tiden. Det gjorde mig bara ännu gladare, att någon bjuder på sig själv, pratar med en och skrattar. Tillslut blev det en supermysig, tjock, mörkblå halsduk (som jag för övrigt sitter med just nu) och en ganska dyr, svart kofta. Hade egentligen inte tänkt köpa något mer svart, men jag blev så fäst vid den här. Känns bra att ha något fräsht att ha på sig till intervjun också.

Utöver kläderna så blev det en del ansiktsprodukter, och så passade jag på att handla två paket rulltobak. En bra dag helt enkelt, men gissa om jag har slösat lite för mycket.

En bidragande orsak till lyckan må vara allt kring varför jag la mig klockan fyra på natten med ett leende på läpparna. Jag vill för guds skulle inte bli förälskad i en norska, jag vet inte hur jag skulle klara det här med distansförhållande, jag skulle antagligen bli knäpp. Men just nu ser det inte bättre ut, för hon är en hemskt, hemskt fin tjej och vi har så kul när vi pratar och är lite småsöta sådär. Du vet, lite lekfullt söta där man är osäker på hur långt man vågar gå men ändå sakta börjar försöka beträda känslornas mark.

Men den här gången har jag lovat mig själv att inte ta ut något i förskott.

Jag blir knäpp. Jag blir jobbig, kontrollerande, lättretlig, sårad, sårande och tillslut knäpp. Och vad gör då förälskelsens offer? Flyr.

Jag har lätt för att räkna tal, jag kan se logiska system och använda dem, jag kan forma koder till funktioner – men relationslogiken, hur i helvete fungerar den?!

Säkrast vore att hålla sig på tryggt avstånd från mig, för om man kommer tillräckligt nära för att jag ska bli förälskad i en blir det jävligt svårt att fly. Och jag kan lova dig, jag kan med en handvändning göra ens liv till ett helvete.

Jag borde inte, det blir för sjukt. Det har varit samma sak hela tiden; envägskommunikationen. Dessutom på det kommentarer (försvarstal?) som ”jag gillar dig” gör mig bara förbannad för inte fan kan man väl gilla en person som man beter sig så mot.

Gud, det känns som jag i mina desperata känslor försöker hata henne istället, för att göra det enklare. Jag är säkert inte ens kär, kanske lite förtjust på sin höjd, utan i själva verket är det antagligen ett behov av bekräftelse. Men situationen bara sänker mitt självförtroende, och gamla bekanta, trygga tankar som ”ifall jag tar alla mina tabletter, en ask alvedon och lite sprit så kanske du skulle bry dig”, börjar komma tillbaka.

Det är inte en sak värd att dö för, det är bara att så få saker finns att leva för. Utan någon är ens existens bara löjeväckande och patetisk.