Han som gjort videon heter Felipe Brandalise och är en ganska fantastisk människa, han driver bloggen Chaotisch und Charmant där han tillsammans med en vän skriver om indiepop, och däri även mycket svensk sådan. Bland annat så har han intervjuat just Hari and Aino men även Moofish Catfish och Sad Day for Puppets. Gå in, läs och ge dem lite kärlek – de förtjänar det.

Trots att jag var medveten om att skivan inte var normalstor så blev jag lite chockad när jag fick den; den är otroligt liten! Tycker dock att formatet är genialt och förstår inte varför inte fler ger ut sina singlar/EPs i det här formatet. Se bilder nedan:

En lång vinter föder vårkänslor redan vid några få plusgrader, och med känslorna kommer även planerna. För säkert mer än en månad sedan så berättade en amerikansk internetvän, via den chatt jag hänger på, om sina planer på att åka runt i Europa i sommar. Hon började planera med två andra tjejer i kanalen om att möta upp dem när hon kommer förbi England, och jag inflikade skämtsamt att hon borde ta sig till Sverige istället.

Någonstans där föddes planerna på en meet-up, och eftersom hon hotade att åka förbi Sverige och släpa med mig med våld, gav jag upp och lovade att åka dit självmant. Sen dess har planerna rullat på, och den ena tjejen som bor i London har ett hus som står tomt där hon har lovat sängplats åt mig och en till. Hon, som är 19 år, otroligt förtjust i matte och fysik, och i allmänhet är typiskt twee, ska ta hand om oss under vår vistelse och ta med oss till bra musikställen i och kring London.

Ja, den gemensamma nämnaren för oss alla är musiken; Den chatt vi hänger på tillhör den site jag hämtar all min musik ifrån, och då framförallt tweepop och shoegaze med närliggande genrer. Det är även det musikutbudet jag hoppas få se mycket av under resan. I övrigt så är det en stor blandning av människor i alla åldrar, från många länder, som hänger där – men med en överrepresentation av personer över 20 år från England, USA och Ryssland. Liknande gäller de som hittills har bestämt sig för att mötas nu i slutet på juli/början av augusti.

Hela grejen känns både väldigt skrämmande och kul; de flesta av oss är människor som annars är något obekväma i sociala situationer, men det kan också vara en bidragande orsak till att vi faktiskt funnit varandra. Hur som helst är det kul med vänner från andra länder, per princip främlingar utan tidigare erfarenheter av dig, och som jag redan har ett stort gemensamt intresse med. Jag hoppas bara att jag inte ska få panik och sluta in mig i mig själv i skam, utan vara samma glada och öppna person som jag var när jag åkte ner själv till Way Out West i Göteborg förra sommaren.

Här kommer lite härlig sommarpop á la -04, från svenska artister du aldrig har hört talas om:

Ant – The Trick [Sad To See It's Morning EP, 2004]
Handsome Train – When I Work I Cry [This Engine Should Do EP, 2004]
Björn Kleinhenz – Better Company [Trans Pony, 2004]

Lyssna på allihop, de förtjänar det ♥

Så här beskriver de själva:

S******* is dedicated for non mainstream music!
No mainstream. No MTV. No radio heroes. No hypes. No Radiohead fans. No shit.

Jag har förärats med att få vara en del av denna samling udda människor, både som omtyckt och avskydd, och sedan en tid tillbaka har jag (till en början som ett skämt, men numera som ett projekt) spelat in covers på olika låtar, dedikerade till personer där.

Jag presenterar här nu de låtar jag hittills spelat in. Vissa är sämre än andra, och jag har aldrig påstått att jag kan sjunga heller, så det kanske inte finns många andra än de involverade som kan finna nöje i det här.

Låtvalen återspeglar inte den allmäna musiken på trackern.

1. slugbucket (The Clientele – I Can’t Seem to Make You Mine)
2. girlthursday (David Bowie – China Girl)
3. nefiandgirly (Stars – My Favourite Book)
4. postie (Smashing Pumpkins – Disarm)
5. nina (Jens Lekman – Postcard For Nina)
6. stranstran (The Velvet Underground – Femme Fatale)
7. hopippolla (The Radio Dept. – Strange Things Will Happen)
8. aegis (Dr. Dog – The Breeze)
9. Beeble (Stars – Bitches In Tokyo)

1. The Walkmen – In the New Year

Det var det.

Andrew har dock en ofrånkomligt fängslande utstrålning, som bara en perfektionist som han kan sprida. Och ibland hittar man de där låtarna som faller platt på en LP (inte att blanda ihop med vinyl) när man väl fått åtnjuta dem live – såväl i en kyrka som på en film.

Om ni kräks på kvalitén och det osynkade ljudet så gör ni bäst i att gå över och se filmen i sitt högupplösta original, den gick nämligen inte att ”bädda in” så jag var tvungen att ta till allehanda skumraskmetoder för att lyckas få hit den (på bekostnad av dess perfektion). De som spelat in den har även mycket annat i sin portfölj, om ni har tid och ork att kolla igenom.

Jag har upptäckt världens bästa låt. Den har legat på min dator i säkert två år, men jag har inte lyssnat på den förens förra veckan, och nu är jag på gränsen att spela sönder detta fantastiska verk. I själva verket är det en cover, bland alla covers, på Merge Records jubileumsskiva SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!

Originalet är skapat av The Magnetic Fields, men det blir helt överflödig information för det här är den enda versionen du kommer behöva höra. Den framförs av den åldrade, spröda rösten från Tracey Thorn tillsammans med den svenska sångaren Jens Lekman (vars prestation till en början kan framstå som medelmåttig, men han växer medan du förälskar dig i Traceys röst och börjar memorerar varenda textrad).

Tracey Thorn & Jens Lekman – Yeah! Oh, Yeah!

Texten, från originallåten:  (Jens i kursiv text)

Are you out of love with me?
Are you longing to be free?
Do I drive you up a tree?

Yeah! Oh, yeah!

Do I drive you up the wall?
Do you dread every phone call?
Can you not stand me at all?

Yeah! Oh, yeah!

Though I need you more than air
is it true you just don’t care?
Are you having an affair?

Yeah! Oh, yeah!

When we met I thought
money was everything
so I let you buy the house,
the cars, the ring
but I can’t take your perpetual whining
and you can’t sing

I though if we live apart
we could made a brand-new start
Do you want to break my heart?

Yeah! Oh, yeah!

I’ve enjoyed making you
miserable for years
found peace of mind in
playing on your fears
How I loved to catch your gold
and silver tears, but now my dear

What a dark and dreary life
Are you reaching for a knife?
Could you really kill your wife?

Yeah! Oh, yeah!

Oh, I die, I die, I die!
So it’s over, you and I
Was my whole life just a lie?

Yeah! Oh, yeah!

Vad jag kan konstantera är att jag börjar bli ganska normal. Jag somnar vid en vettig tid, jag har rutiner och går till jobbet varje dag, jag presterar bra utan att känna överdriven press, jag äter på regelbundna tider (misstänker dock en viss matfixering som omgående bör åtgärdas) och jag hinner varken känna efter eller bry mig om hur min seratoninnivå förhåller sig (det får tabletterna sköta). Visst, en del problem kvarstår, men det är sådanna som aldrig kommer kunna lösa sig av sig själva bara sådär – det kommer kräva mycket tid, arbete och andra metoder. Men det mest alarmerande, det som har hållit mig nere, det är inte lika märkbart längre (vilket gör mitt liv som rutinmässig arbetande till en viss slags semester).

Just nu har jag redan en viss framtidsutsikt. Jag ser fram emot våren, och tänker att jag nog ska ha ett jobb då. Här närmast ser jag fram emot min kommande 20-årsdag den 22 och tänker då köpa mig en stor flaska Jamesons. I fucking love whiskey. Men kanske mest att min bästa och finaste vän kommer hem till Stockholm då för att fira mig. Sen är heller julen knappast något att förbittra sig över.

Det enda som kan få mitt hjärta att värka just nu, av rent melankoliska känslor, är den vackra videon här nedan. Min Belle and Sebastian-obsession börjar kanske gå lite för långt (Se bara på bloggens namn), men jag kan helt enkelt inte få nog av dessa fantastiska musiker. Låten kommer från The Boy With The Arab Strap (Köp den på vinyl via UK-import från -98!) men finns även med som liveinspelning på dubbelutgåvan av The BBC Sessions.

(…) so, in lieu of sending us money, why don’t you just send us something swedish? doesn’t have to be anything big or crazy (it can even be a candy bar or something), and we’ll send you a seven inch.

Grymt fin och kul idé! Så nu behöver jag lite hjälp, vad tycker ni jag ska skicka för typiskt svenskt till dem? Tacksam för svar!

The Toothaches – The Lucky Ones

Hi Simon, hope you are well.
I will send the cd tomorrow.
We are coming over to Stockholm at the end of January to do some recording with Jari haapalainen, maybe catch you for a drink or two.

Craig

Kändes lika kul som när Puzzle skickade en skiva gratis till mig bara för att den ena sångerskan blev så glad för mitt mail.