Folk kommer alltid ha svårt för mig. Jag är en jävlig person. Jag önskar bara att jag kunde ta det mindre personligt, för så kommer det alltid att vara, och det är lika bra att lära sig. Men de rispande tankarna föder trygghetsresonemang – som jag bör undvika att upprepa för att slippa verka tjatig.

Men det är så enkelt. Så varför denna tvekan?

Jag vill förändra världen, men känner avsmak när musik jag gillar spelas i P3. Jag avskyr hipsters och hela deras skräpkultur, men vill själv stå naken i centrum och vara beundrad. Jag vill inte leva i en värld med denna ytlighet, och vill inte heller leva i en så ytlig människa.

Jag har frågat mig själv ett ganska bra tag om jag är lycklig nu, om mitt liv är som jag velat ha det. Jag har inte hunnit svara på frågan, inte hunnit känna efter, knappt ens hunnit tänka. Men för en timme sedan stod jag i fönstret och en gammal bekant känsla trängde sig på. Det är så enkelt, så skört – livet. Ett litet steg. Ett litet språng. Sedan åtta våningar fritt fall mot den snötäckta asfalten mot en säker död. Jag har så svårt att greppa det, hur ett litet språng kan vara skillnaden mellan livet och döden – enkelheten gör det hela så frestande.

Frågan som alltid närvarar i baktankarna är om det är värt det. Är det värt att bli upprörd över hur vissa beter sig mot dig? Är det värt att vara ledsen över huvud taget? Livet är enkelt att genomskåda, det brukar se ganska likt ut för de flesta, principen är enkel: man föds, man lever, man dör. Men döden är hittills en outforskad mark. Och det har en viss spänning.

Jag vet att jag tänker bara så här nu. Om jag hade ett hårburr på kudden bredvid min, som jag kunde köra in fingrarna i och kamma med handen, och överraska med en present, gå med i vinterkylan, sitta med en filt och ha tända ljus med – då skulle jag antagligen resonera annorlunda. Men när jag idag anförtrodde min grupp om att jag gett upp tjejer, att jag är för konstig, att det inte fungerar, så avbröt en tjej mig och sa på ett ungefär: ”Ursäkta, men jag måste bara helt ärligt säga – du verkar inte ha gjort något fel. Du tycks bara falla för helt störda tjejer”. Det är nog sant, för jag känner mig för obekväm i sällskap med normala.

Men ändå, som jag så fint blev kallad i en kommentar här, så är jag nog en rätt avancerad person.

The Horrors – Sea Within A Sea
The Horrors – I Only Think Of You

Vad gör man när en människa som fått en att må bra, från den ena stunden till den andra vänder på allt och får en att må dåligt istället? Jag vill inte skrika ”Du ljuger!” och lägga locket på, för med allt det som borde vara min självkänsla så kanske jag i själva verket bara har inbillat mig allt. Hjärnspöken, ovälkomna snyltgäster, de chillar ofta i mitt huvud. Men den här gången är jag väldigt övertygad, och istället för att gå vidare hoppas jag innerligt på att jag ska kunna laga alla sprickor och få tillbaka det som tidigare var. Jag ber om trubbel och får ett slag i magen.

Idag har jag, tidigare när jag mådde bra, umgåtts med min MySpace-vän. Äntligen tog vi oss i kragen och gjorde det som vi talat om sedan månader tillbaka och gick på Nationalmuseum. Vi ljög om vår ålder och sa att vi var 18 för att få komma in gratis, och virrade först omkring utan att veta varken ut eller in. Det är så lätt att bli obekväm bland finkulturens högsäten. Efter ett tag blev vi dock varma i kläderna och gick igenom det mesta av det svensk design-, kultur- och konsthistoria har att bjuda på, och när våra gäspningar tillslut segrade över våra nyfikna sinnen gick vi och tog en öl, åkte sen vidare hem till mig där jag åt middag och vi såg på Sånger från andra våningen (en del av planen, som med facit i hand egentligen misslyckades).

En trevlig dag, som för min del hade kunnat sluta bra mycket bättre. Jag hoppas lite sömn ska få det att släppa.

För att skapa lite nyans här måste jag i sann modebloggsanda dock visa vad som kom på posten igår, min senaste beställning från Insound:

Jag åt bara ett paket färsk tortellini till middag så jag är hungrig, därför äter jag just nu en skål yoghurt blandad med lingonsylt och med müsli på. Jag vet att det låter som en skitkonstig kombination, men jag är inte så förtjust i den naturella smaken på den laktosfria yoghurten, så jag försöker dölja den. Müslin har jag på för att mätta. Jag tänker inte säga vad jag mer äter (Egentligen inte för den delen heller att jag äter något mer utöver yoghurten, men det är redan försent) för då dyker tankarna upp, tankarna om vad alla som läser det tänker: ”Jaha, men det förklarar varför han är så tjock!”. Där är jag min egen fiende, för det är just det: tankar. Inbillning är ett annat ord för det. Jag är ju inte tjock, men jag känner mig som det.

Det är knäckebröd med ost. Så var det sagt.

Min norska är inte inne på msn så jag har ingen att prata med, så istället försöker jag diktera upp beskrivningar av alla tankar jag har. Det går inte vidare bra, för allting kommer väldigt osammanhängande, och trots att det känns som jag har mycket att säga måste jag tänka efter om det ens egentligen är något jag vill ha sagt. Vad jag i alla fall har tänkt på är hur jag förstör för mig själv. När saker och ting blir värre finns det i huvudsak en sak att skylla på, och det är undertecknads egen höga person. Jag är inte ett offer av min sjukdom, precis som att en alkoholist inte är ett offer av sitt beroende; jag gör mina medvetna val, och även om jag lider av svagheter så är det inga krafter utanför mig själv som jag kan skylla på. Låt mig förklara, den komplicerade vägen:

Jag har inte varit ute bland folk på ungefär, mer eller mindre, en vecka. Jag träffade Matilda idag, som jag inte sett på ungefär ett halvår (Det var fint, och jag tycker om henne, men det här ska inte handla om det. Jag vill påminna om att jag skriver för min egen skull), men innan dess har jag knappt varit utanför dörren (bildligt talat, jag är en rökare trots allt). Det finns ingen anledning till det över huvud taget, för det finns massa jag hade behövt göra, och även en hel del måsten. Men jag misslyckas med att ta mig ut. Jag kan komma så långt att jag ställer klockan, duschar, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna, fixar håret, blir sen, tar på mig ytterkläderna, går fram till dörren, låser upp, ångrar mig, låser, vänder, sätter mig framför datorn.

Har jag redan missat ett möte, eller är sen, ignorerar jag det faktum att det eller nästkommande ens existerar (Här skulle jag kunna skylla på att det är en försvarsmekanism som min hjärna använder sig av på grund av min sjukdom, men det vore att urskulda mig i min handling). Jag göra val, de räddar mig för stunden; gjort är gjort och jag kan slappna av – slippa ha ångest. Men när semestern tar slut påminns jag (Här reagerar min hjärna som så att jag borde ha haft tid nog att bearbeta traumat och kunna handskas med situationen) och ångesten kommer istället i dubbel dos.

Mer ångest leder till fler felsteg, som i sin tur leder till mer ångest. Ni ser mönstret? Men det som gör mig mest förbannad i det hela är sen min ytterst kreativa lösning för hur jag ska ta mig ur mina egna misslyckanden: ”Livet är ju ändå meningslöst (detta är dock sant) så det bäste vore om jag tog livet av mig”. Har ni hört maken till feghet? Jag får lust att sticka en kniv i magen på mig för att jag är en sån patetisk idiot.

Nu är det ungefär en timma sen jag började skriva på det här, och strax-innan-två tröttheten har bytts ut mot strax-innan-tre-och-jag-börjar-bli-pigg istället. Jag tror jag ska kolla på en film nu, bara för att jag kan. Det spelar ingen roll att det är sent – jag har kontroll över mitt eget liv och kan bestämma vad jag vill; jag gör ett val och sen får jag också ta konsekvenserna. Visar det sig att det skiter sig, kan jag ju alltid bara ta livet av mig.

God natt

Varje natt den här veckan har jag vaknat indränkt i svett, med drömmarna fortfarande klara i mitt huvud, diffust närvarande. Det som förvirrar mig är att det inte har varit mardrömmar, jag vet inte när jag drömde en mardröm senast, men trots att jag sover med dubbla täcken för att slippa frysa ihjäl (fryser dock ändå) så vaknar jag med sängen våt av svett.

Drömmarna har varit oklara, men klara i den bemärkelsen av hur jag mins dem. De har handlat om gamla vänner, nya vänner, gamla förhållanden och obetydliga saker. Folk har varit annorlunda, antingen på ett negativt sätt eller så som jag önskar att de vore (om man nu får ha sådana önskningar?). Gemensamt är att jag själv har varit ett monster. Ful, främmande och fet. Jag har flera gånger upplevt mig själv ur tredjepersonsperspektiv, eller så har alltid en spegel varit närvarande, som för att påminna mig om min egen smaklöshet.

Nåja, nu får jag det att låta som att det visst är en mardröm. Men den här bilden av mig stämmer överens med den jag har om mig själv även i vaket tillstånd, bortsett från att jag i drömmarna ser det med fullt vakna (haha) ögon. Det kanske är det som är det mest skrämmande för mig, min värsta mardröm; att få min egen bild av mig besannad.

En dag kanske jag inte vaknar, men inser att jag ändå inte drömmer. Mina drömmar kanske blir min verklighet, och vice versa, som i filmen The Science of Sleep (En av mina absoluta favoritfilmer). Jag läste just att den ska visas idag på utomhusbio av Stockholms Filmfestival vid svampen. Jag önskar att jag kunde gå, men ikväll är det middag med kusin + familj som gäller.

God natt. Eller God Morgon. Eller Hej.

Samma situation två dar i rad nu; jag ska ringa till en praktikplats men kan bara inte förmå mig till att göra det. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, att bli avvisad eller få en black-out? Jag har till och med skrivit upp en lista med stödord i kronolgisk ordning efter vad jag ska säga. Jag har meningarna färdigt formulerade i mitt huvud. Igår satt jag till och med med telefonen mot örat, utan att ringa någon, och övade på att tala.

Till och med i mitt rollspel darrade jag på rösten, mumlade och fick black-out flera gånger. Om något så visar det väl bara vilken exemplarisk inlevelseförmågas jag har! Men jag tvivlar på att jag ska komma långt med den.

Det jag är rädd för är att min jobbcoach ska ha rätt, i början ville hon sätta mig på ett program skapat för att återföra personer som står långt utanför arbetsmarknaden till att komma in i vanor och rutiner för att sedan börja praktisera på en riktig arbetsplats. Det handlade om konstnärliga aktiviteter successivt ökande från en timme i veckan, till ett par, till en dag, några dar, osv, för att lära sig komma in i normala rutiner och att i lugn takt få känna hur mycket man klarar. Hon uttryckte en rädsla för att om jag börjar arbeta som vanligt kommer jag gå in i väggen, och hamna i ett än värre tillstånd än jag var i våras när jag blev sjukskriven.

Jag vill bara vara normal. Jag vill göra saker som normala människor sysslar med, jag vill ha normala vanor och rutiner, jag vill ha något att dela med mig av från mitt liv, egna erfarenheter och upplevelser. Om jag inte ens klarar det här lilla är jag väldigt osäker på vilket mänskligt värde jag har, och därav den stora frågan om varför jag fortfarande lever (bortsett från – gudskelov –  självbevarelsedrift).

I övrigt har jag trots gårdagen insikter inte kunnat släppa det. Det kliar i fingrarna och jag vill inget hellre än att tala med henne. Men nu törs jag knappt ens ”gilla” hennes statusuppdateringar på Facebook i risk att vara för ”jobbig”.
I ärlighetens namn vill jag glömma det, glömma henne, glömma mig själv, och slita sönder mina blodpulsådror.

Jag har haft tid att varva ner, andas och tänka. Med de förutsättningarna inklusive hjälp från pyskologerna och gruppen rodnar jag nästan över mitt eget beteende. (Jag kan inte spola tillbaka tiden eller göra någonting ogjort, så det här är onödigt, men jag känner för att förklara mig)

När mitt liv är så otroligt sysslolöst blir minsta önskan eller motgång uppförstorat till abnorma former; Att jag inte kan ta tag i saker jag behöver göra får mig att vilja gråta, att jag ska träffa en kompis får mig till att vara världens lyckligaste (för stunden), eller om någon inte ringer som den har lovat känner jag mig ensamast i världen och vill begå självmord. Det här är väl lite av det tema jag var inne på tidigare idag.

Att jag avskyr mig själv kan jag leva med, likaså att jag misslyckas eller är ledsen. Men att ha varit en jobbig liten skit, och antagligen inte ligger särskilt högt på somligas listor, är desto svårare.

Det blir så fel och uppstår total förvirring när två helt olika syn på en situation korsars: dels den normales, vettiga syn på en liten struntsak, och dels min, absurda syn på saken som om det var det enda som existerade i livet.

(Hela den här analysen kan överföras i praktiken på samtliga av mina tidigare inlägg för att bekräfta)

Jag ska försöka så gott jag kan att sysselsätta mig med de minsta och mest värdelösa sysslor, bara för att ha något. Faktiskt, så känner jag mig så mycket mer motiverad till att ta tag i det jag behöver (frågan är hur länge den motivationen, liksom alla andra gånger, kommer hålla i sig).

Framförallt skulle jag vilja be en person om ursäkt. Men att höra av mig igen gör antagligen mer skada än nytta, så jag hoppas hon kan hitta hit och förlåta mig – nån gång i livet i alla fall.

God natt! ♥

Nervositeten som fanns där det första halvåret är helt bortblåst, och nu ett och ett halvt år senare brukar vi ha riktigt kul. Det blir som ett gäng bra kompisar som du bara får träffa en gång i veckan, och inte alls under säsongsuppehållen. Vi har egna internskämt och roliga historier, och allt det blandat med det allvarliga.
Det är otroligt bekvämt att ha några som man kan prata helt öppenhjärtet med, som alla bryr sig och kommer med egna synpunkter och förslag, stöd eller råd, som man i nästa stund kan sitta och gapskratta med.

Därför gillar jag torsdagar

Nyss kom jag att tänka på ett bra band jag nästan hade glömt bort. Väntar på att en person ska ladda upp deras skiva åt mig (måste specialbeställas via Japan-importörer och kostar skjortan) om jag inte tröttnar på att vänta och köper den via iTunes istället. Här är iaf en fantastisk låt av dem: