Jag vill förändra världen, men känner avsmak när musik jag gillar spelas i P3. Jag avskyr hipsters och hela deras skräpkultur, men vill själv stå naken i centrum och vara beundrad. Jag vill inte leva i en värld med denna ytlighet, och vill inte heller leva i en så ytlig människa.

Vad jag kan konstantera är att jag börjar bli ganska normal. Jag somnar vid en vettig tid, jag har rutiner och går till jobbet varje dag, jag presterar bra utan att känna överdriven press, jag äter på regelbundna tider (misstänker dock en viss matfixering som omgående bör åtgärdas) och jag hinner varken känna efter eller bry mig om hur min seratoninnivå förhåller sig (det får tabletterna sköta). Visst, en del problem kvarstår, men det är sådanna som aldrig kommer kunna lösa sig av sig själva bara sådär – det kommer kräva mycket tid, arbete och andra metoder. Men det mest alarmerande, det som har hållit mig nere, det är inte lika märkbart längre (vilket gör mitt liv som rutinmässig arbetande till en viss slags semester).

Just nu har jag redan en viss framtidsutsikt. Jag ser fram emot våren, och tänker att jag nog ska ha ett jobb då. Här närmast ser jag fram emot min kommande 20-årsdag den 22 och tänker då köpa mig en stor flaska Jamesons. I fucking love whiskey. Men kanske mest att min bästa och finaste vän kommer hem till Stockholm då för att fira mig. Sen är heller julen knappast något att förbittra sig över.

Det enda som kan få mitt hjärta att värka just nu, av rent melankoliska känslor, är den vackra videon här nedan. Min Belle and Sebastian-obsession börjar kanske gå lite för långt (Se bara på bloggens namn), men jag kan helt enkelt inte få nog av dessa fantastiska musiker. Låten kommer från The Boy With The Arab Strap (Köp den på vinyl via UK-import från -98!) men finns även med som liveinspelning på dubbelutgåvan av The BBC Sessions.

Vad gör man när en människa som fått en att må bra, från den ena stunden till den andra vänder på allt och får en att må dåligt istället? Jag vill inte skrika ”Du ljuger!” och lägga locket på, för med allt det som borde vara min självkänsla så kanske jag i själva verket bara har inbillat mig allt. Hjärnspöken, ovälkomna snyltgäster, de chillar ofta i mitt huvud. Men den här gången är jag väldigt övertygad, och istället för att gå vidare hoppas jag innerligt på att jag ska kunna laga alla sprickor och få tillbaka det som tidigare var. Jag ber om trubbel och får ett slag i magen.

Idag har jag, tidigare när jag mådde bra, umgåtts med min MySpace-vän. Äntligen tog vi oss i kragen och gjorde det som vi talat om sedan månader tillbaka och gick på Nationalmuseum. Vi ljög om vår ålder och sa att vi var 18 för att få komma in gratis, och virrade först omkring utan att veta varken ut eller in. Det är så lätt att bli obekväm bland finkulturens högsäten. Efter ett tag blev vi dock varma i kläderna och gick igenom det mesta av det svensk design-, kultur- och konsthistoria har att bjuda på, och när våra gäspningar tillslut segrade över våra nyfikna sinnen gick vi och tog en öl, åkte sen vidare hem till mig där jag åt middag och vi såg på Sånger från andra våningen (en del av planen, som med facit i hand egentligen misslyckades).

En trevlig dag, som för min del hade kunnat sluta bra mycket bättre. Jag hoppas lite sömn ska få det att släppa.

För att skapa lite nyans här måste jag i sann modebloggsanda dock visa vad som kom på posten igår, min senaste beställning från Insound:

Resten är en absurd upplevelse bortom min defination av verkligheten. Vaknar till vid samma tid jag brukar när jag kommit till sängs runt två-snåret och sträcker mig efter termometern. Känner mig pigg, och det visar sig senare att jag inte har någon feber. Lyckas därefter av någon anledning med att somna om och vaknar upp när det är mörkt ute igen. På något sätt har jag lyckats sova bort nästan tretton timmar, och nu hade jag bråttom om jag skulle lyckas hinna till min gruppterapi.

Kliver upp ur sängen och hittar bredvid den en skata som ligger på rygg med benen spretande i luften, och en blodig gegga där huvudet borde sitta. I fönstret sitta både katterna och bara tittar, men vem av dem som är skyldig till det brutala mordet är uppenbart. Är stressad, har inte lyckats greppa verkligheten, så jag låter den vara och stänger istället ut båda katterna så de inte ska få för sig att äta upp skat-kraken.  Efter att ha duschat tar jag en plastpåse där jag stoppar ner skatan som, till min förvåning, inte är stel av död och kyla utan fortfarande lika mjuk som vilket levande ting som helst.

Jag vet inte om det beror på min fascination för skräckfilmer, eller om det var avsaknaden av verklighetskänsla när jag inte hade fått se något dagsljus på över ett dygn (antagligen en kombination av det båda), men jag fick nästan för mig att när jag tog tag i skatan så skulle den flaxa upp och skria hotfullt mot mig, sitt krossade huvud till trots. Den var dock lika död som den såg ut, och jag lindade in den i påsen och lade den vid dörren.

Efter att ha släng i mig frukosten och dragit på mig kläderna var jag riktigt försenad, så jag hade varken tid att begrava den stackars skatan eller be några meningslösa böner för den, utan istället sprang jag ut med rock, halsduk och väska till soprummet, slängde den bland hushållsavfallet (fortfarande inlindad i sin påse), och satte sen av till bussen. Resten är historia, och skratt åt den absurda händelsen.

Just nu saknar jag henne här på msn. Hon var online, men jag bestämde mig för att ta en cigg innan jag satte mig. Dumt var det, för när jag kom tillbaka var hon borta. Kanske för att jag inte hälsade när hon kom online, tänker jag. Äh, glöm det nu är hon inne igen!

Vad jag kommer få göra är att hjälpa till i butiken med försäljning, inventering, lagerarbete, inköp, etc. Dessutom kommer jag få ägna mycket tid till att arbeta med butikens hemsida och marknadsföring. Chefen (som driver butiken själv) har tidigare arbetat inom media, och är liksom jag väldigt intresserad av kreativ marknadsföring och det känns som att vi två kommer kunna bolla idéer mellan varandra till att bli hur bra som helst. Det känns verkligen som en fördel att den är så liten, för man får alltid vara med på ett hörn och pröva på det mesta.

I övrig så sitter jag just och irriterar mig på idioter som konstant kommer med dåliga erbjudanden på min köpes-annons på blocket. Den här människan tar priset:

Ang. Har du en defekt eller trasig iPod Touch?

Janu:
hej jag har bara 8gb mp4 men inte 32gb

Jag:
Vad är det för fel på den? om du läste annonsen så ser du att jag bara är ute efter att använda delar till en reparation. Och vad vill du ha för den?

Janu:
ok men det vet jag att vad du är ute efter men jag skulle bara frånga dig om du skulle köpa min mp4 iställe för köpa ipod touch min mp4 ligger för 400kr
mvh janu

Jag:
Jaha, nej det är jag inte intresserad av. Jag har en fungerande spelare redan.
-simon

Janu:
OK MEN OXÅ FUNKER BRA

Jag:
jag är inte intresserad. Jag har en fungerande.

Janu:
ok

Ingen människa behöver ta om hand, bara bli omhändertagen.

I förrgår bestämde jag mig för att köpa en trisslott. Jag vann flera gånger i rad, orkar inte berätta men ni kan läsa av ekvationen här: -25+(2*25)-50+(2*25)-50=-25 Kedjan tog slut idag, fredag den 13. I övrigt har det varit en turdag, fick ett samtal från en praktikplats jag sökt till och hon verkade väldigt angelägen om att få träffa mig för en intervju. Jag är grymt glad att jag lyckades skicka iväg ansökan tillslut, och beskedet både överraskade och gladde mig. Men jag måste trots det erkänna att jag kände mig grymt säker efter att ha skickat in min ansökan. Den var så jävla bra, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur man inte skulle vilja anställa mig/ta mig an som praktikant.

Idag har jag i lyckoruset varit ute och handlat för mer än jag har råd egentligen. Tog lång tid på mig på H&M och prövade massvis med plagg, tjejen som stod vid provrummen skrattade åt mig för att jag sprang ut och in hela tiden. Det gjorde mig bara ännu gladare, att någon bjuder på sig själv, pratar med en och skrattar. Tillslut blev det en supermysig, tjock, mörkblå halsduk (som jag för övrigt sitter med just nu) och en ganska dyr, svart kofta. Hade egentligen inte tänkt köpa något mer svart, men jag blev så fäst vid den här. Känns bra att ha något fräsht att ha på sig till intervjun också.

Utöver kläderna så blev det en del ansiktsprodukter, och så passade jag på att handla två paket rulltobak. En bra dag helt enkelt, men gissa om jag har slösat lite för mycket.

En bidragande orsak till lyckan må vara allt kring varför jag la mig klockan fyra på natten med ett leende på läpparna. Jag vill för guds skulle inte bli förälskad i en norska, jag vet inte hur jag skulle klara det här med distansförhållande, jag skulle antagligen bli knäpp. Men just nu ser det inte bättre ut, för hon är en hemskt, hemskt fin tjej och vi har så kul när vi pratar och är lite småsöta sådär. Du vet, lite lekfullt söta där man är osäker på hur långt man vågar gå men ändå sakta börjar försöka beträda känslornas mark.

Men den här gången har jag lovat mig själv att inte ta ut något i förskott.

Jag åt bara ett paket färsk tortellini till middag så jag är hungrig, därför äter jag just nu en skål yoghurt blandad med lingonsylt och med müsli på. Jag vet att det låter som en skitkonstig kombination, men jag är inte så förtjust i den naturella smaken på den laktosfria yoghurten, så jag försöker dölja den. Müslin har jag på för att mätta. Jag tänker inte säga vad jag mer äter (Egentligen inte för den delen heller att jag äter något mer utöver yoghurten, men det är redan försent) för då dyker tankarna upp, tankarna om vad alla som läser det tänker: ”Jaha, men det förklarar varför han är så tjock!”. Där är jag min egen fiende, för det är just det: tankar. Inbillning är ett annat ord för det. Jag är ju inte tjock, men jag känner mig som det.

Det är knäckebröd med ost. Så var det sagt.

Min norska är inte inne på msn så jag har ingen att prata med, så istället försöker jag diktera upp beskrivningar av alla tankar jag har. Det går inte vidare bra, för allting kommer väldigt osammanhängande, och trots att det känns som jag har mycket att säga måste jag tänka efter om det ens egentligen är något jag vill ha sagt. Vad jag i alla fall har tänkt på är hur jag förstör för mig själv. När saker och ting blir värre finns det i huvudsak en sak att skylla på, och det är undertecknads egen höga person. Jag är inte ett offer av min sjukdom, precis som att en alkoholist inte är ett offer av sitt beroende; jag gör mina medvetna val, och även om jag lider av svagheter så är det inga krafter utanför mig själv som jag kan skylla på. Låt mig förklara, den komplicerade vägen:

Jag har inte varit ute bland folk på ungefär, mer eller mindre, en vecka. Jag träffade Matilda idag, som jag inte sett på ungefär ett halvår (Det var fint, och jag tycker om henne, men det här ska inte handla om det. Jag vill påminna om att jag skriver för min egen skull), men innan dess har jag knappt varit utanför dörren (bildligt talat, jag är en rökare trots allt). Det finns ingen anledning till det över huvud taget, för det finns massa jag hade behövt göra, och även en hel del måsten. Men jag misslyckas med att ta mig ut. Jag kan komma så långt att jag ställer klockan, duschar, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna, fixar håret, blir sen, tar på mig ytterkläderna, går fram till dörren, låser upp, ångrar mig, låser, vänder, sätter mig framför datorn.

Har jag redan missat ett möte, eller är sen, ignorerar jag det faktum att det eller nästkommande ens existerar (Här skulle jag kunna skylla på att det är en försvarsmekanism som min hjärna använder sig av på grund av min sjukdom, men det vore att urskulda mig i min handling). Jag göra val, de räddar mig för stunden; gjort är gjort och jag kan slappna av – slippa ha ångest. Men när semestern tar slut påminns jag (Här reagerar min hjärna som så att jag borde ha haft tid nog att bearbeta traumat och kunna handskas med situationen) och ångesten kommer istället i dubbel dos.

Mer ångest leder till fler felsteg, som i sin tur leder till mer ångest. Ni ser mönstret? Men det som gör mig mest förbannad i det hela är sen min ytterst kreativa lösning för hur jag ska ta mig ur mina egna misslyckanden: ”Livet är ju ändå meningslöst (detta är dock sant) så det bäste vore om jag tog livet av mig”. Har ni hört maken till feghet? Jag får lust att sticka en kniv i magen på mig för att jag är en sån patetisk idiot.

Nu är det ungefär en timma sen jag började skriva på det här, och strax-innan-två tröttheten har bytts ut mot strax-innan-tre-och-jag-börjar-bli-pigg istället. Jag tror jag ska kolla på en film nu, bara för att jag kan. Det spelar ingen roll att det är sent – jag har kontroll över mitt eget liv och kan bestämma vad jag vill; jag gör ett val och sen får jag också ta konsekvenserna. Visar det sig att det skiter sig, kan jag ju alltid bara ta livet av mig.

God natt

Inatt blev det för sent. Den norske jenten var litt for hyggelig så jeg kom int till sängs fören after två på natta. Jag ser fram emot att tala med henne igen. Sen kunde jag inte somna förens vid 4-tiden, varför har jag ingen som helst aning om. Jag kollade på skittv och upptäckte dåliga sci-fi-serier jag helt har missat. Söndagar är annars den sämsta tv-dagen, natten är som en vardag, men utan X-Files klockan halv två kan jag inte somna.

I övrigt så känner jag att det är dags för fest. Vad säger ni? Den 22 december är lite för långt bort.

Nu blir det antagligen för diffust för att förstå sig på, men jag vill trots att jag försöker vara öppen inte utblotta för mycket. Jag går över till ytligt trams istället:

Jag sitter och lyssnar på Japansk elektronisk dreampop (Audio Safari som jag la upp en video till förra veckan). Det är helt perfekt musik för kvällen, drömsk och söt, genomträngande men avslappnade. En tjej som bor i England beställde den skivan via CDimport och skickade låtarna från hela albumet i mp3-format till mig. Hon ska dessutom skicka hela skivan så jag kan bränna av en exakt kopia och ladda upp (det finns så himla snälla människor i världen ♥).

Som ni kanske ser så har jag ägnat den största delen av dan till att ”piffa upp” bloggen. För en gångs skulle känns det som skrivandet här kommer naturligt, så då känns det mer värt att jobba på den. Jag vet inte om något av det jag gjorde verkligen har gjort den snyggare eller mer lättnavigerad, men jag hade stirrat mig trött på hur den såg ut förut så jag kände mig tvungen att göra någonting. Ibland är jag rädd för att helt ha tappat min artistiska förmåga.

Just nu sitter jag och skriver med en 19-årig Norsk jente som la till mig på msn idag efter att ha fant meg på myspace. Det känns helt fantastisk att två människor på två olika språk kan kommunicera med varandra och fortfarande förstå allt den andre säger. Dessutom blir det på något sätt så mycket charmigare när hon pratar norska, jag menar, allt har en förmåga att låta väldans gulligt. Tyvärr kan jag nu för tiden bara känna rädsla och oro inför att lära känna främmande människor. Det finns så många oundvikliga frågor som jag vill slippa svara på, ”Vad sysslar du med?” är väl den vanligaste och svåraste. Egentligen skulle jag kunna ljuga, men jag har också så svårt för det, och hur kul är det för den andre personen när det kommer fram?

Jag försöker helt enkelt bara undvika svåra ämnen så länge som möjligt och tänka att allt kommer ordna sig och blir bra och rätt snart snart snart aldrig.