En lobotomerande tomhet förföljer mig. Den penetrerar min hjärna, mina känslor, och fyller ut hålrummet som blir kvar med hat. Jävlighetens lag säger att när det är som jävligast gör man bäst i att hålla andan, för då kommer det garanterat en än värre våg av jävlighet. Och den kommer. Och jag håller andan. Kippandes efter luft, mot ytan.
Folk kommer alltid ha svårt för mig. Jag är en jävlig person. Jag önskar bara att jag kunde ta det mindre personligt, för så kommer det alltid att vara, och det är lika bra att lära sig. Men de rispande tankarna föder trygghetsresonemang – som jag bör undvika att upprepa för att slippa verka tjatig.
Men det är så enkelt. Så varför denna tvekan?
Andreas Fågel
Andreas Fågel var vad en vacker flicka jag träffade på Way Out West kallade honom. Det var drama, och det var skratt, men det lilla jag fick se var fantastiskt. Det här är dock bättre, bättre än kyrkan, bättre än bandet. Samma teknik som Andrew använder i denna film använde också Owen Pallett (Final Fantasy) dagen efter, när det var hans tur att spela i kyrkan.
Andrew har dock en ofrånkomligt fängslande utstrålning, som bara en perfektionist som han kan sprida. Och ibland hittar man de där låtarna som faller platt på en LP (inte att blanda ihop med vinyl) när man väl fått åtnjuta dem live – såväl i en kyrka som på en film.
Om ni kräks på kvalitén och det osynkade ljudet så gör ni bäst i att gå över och se filmen i sitt högupplösta original, den gick nämligen inte att ”bädda in” så jag var tvungen att ta till allehanda skumraskmetoder för att lyckas få hit den (på bekostnad av dess perfektion). De som spelat in den har även mycket annat i sin portfölj, om ni har tid och ork att kolla igenom.