Tag vänster vid lycka och fortsätt norrut mot kaos

When I fuck up, I fuck up big time. Imorgon är första dagen på min praktikplats. Nervositeten och pressen inför det gör då det här till ett exemplariskt tillfälle för misslyckanden och kaos, precis vad som inte behövs nu när jag för en gångs skull ska försöka komma igång med att leva ett liv som normal. Men det har nästan börjat gå för bra för mig. Jag behöver lite skit igen. Sättas på plats. Och just nu känner jag mer för att ta en jävla massa tabletter och aldrig mer vakna igen än att påbörja ”mitt nya liv”.

Vad gör man när en människa som fått en att må bra, från den ena stunden till den andra vänder på allt och får en att må dåligt istället? Jag vill inte skrika ”Du ljuger!” och lägga locket på, för med allt det som borde vara min självkänsla så kanske jag i själva verket bara har inbillat mig allt. Hjärnspöken, ovälkomna snyltgäster, de chillar ofta i mitt huvud. Men den här gången är jag väldigt övertygad, och istället för att gå vidare hoppas jag innerligt på att jag ska kunna laga alla sprickor och få tillbaka det som tidigare var. Jag ber om trubbel och får ett slag i magen.

Idag har jag, tidigare när jag mådde bra, umgåtts med min MySpace-vän. Äntligen tog vi oss i kragen och gjorde det som vi talat om sedan månader tillbaka och gick på Nationalmuseum. Vi ljög om vår ålder och sa att vi var 18 för att få komma in gratis, och virrade först omkring utan att veta varken ut eller in. Det är så lätt att bli obekväm bland finkulturens högsäten. Efter ett tag blev vi dock varma i kläderna och gick igenom det mesta av det svensk design-, kultur- och konsthistoria har att bjuda på, och när våra gäspningar tillslut segrade över våra nyfikna sinnen gick vi och tog en öl, åkte sen vidare hem till mig där jag åt middag och vi såg på Sånger från andra våningen (en del av planen, som med facit i hand egentligen misslyckades).

En trevlig dag, som för min del hade kunnat sluta bra mycket bättre. Jag hoppas lite sömn ska få det att släppa.

För att skapa lite nyans här måste jag i sann modebloggsanda dock visa vad som kom på posten igår, min senaste beställning från Insound:

Byteshandel med The Toothaches

Har de senaste dagarna växlat några mail med Rose i det helt fantastiska boston/brooklyn-bandet The Toothaches på MySpace. Kort sagt så undrade jag ifall de hade någon musik på fysiska medier att sälja, och det visade sig att de hade en två-sångs 7″ som de gladeligen kunde skicka till mig. Jag har tidigare fått skivor skickade gratis till mig (det finns så hemskt många vänliga själar där ute) men den här gången frågade jag rakt ut var jag skulle skicka pengarna, och fick det här till svar:

(…) so, in lieu of sending us money, why don’t you just send us something swedish? doesn’t have to be anything big or crazy (it can even be a candy bar or something), and we’ll send you a seven inch.

Grymt fin och kul idé! Så nu behöver jag lite hjälp, vad tycker ni jag ska skicka för typiskt svenskt till dem? Tacksam för svar!

The Toothaches – The Lucky Ones

Tretton timmar sömn och en mördad skata

Jag vet inte om det var en urladdning, kroppen som för första gången på evigheter kunde slappna av. I alla fall så fick jag igår kväll feber och jag kände mig riktigt dålig, förutsatte nästan att det var den ökända influensan som slutligen lyckats lägga sitt grepp kring mig. Trots att jag var trött och hängig kunde jag inte slita mig ifrån datorn, efter alla mina försök och tvivel hade hon äntligen börjar slappna av och visa en annan sida, samma sida som hon tidigare visat men med full vetskap om situationen och därav en ny sorts ärlighet. La mig ändå förhållandevis tidigt, efter att vi båda hade bestämt vad den andre skulle drömma om (Cheesy, jag vet, men vafan).

Resten är en absurd upplevelse bortom min defination av verkligheten. Vaknar till vid samma tid jag brukar när jag kommit till sängs runt två-snåret och sträcker mig efter termometern. Känner mig pigg, och det visar sig senare att jag inte har någon feber. Lyckas därefter av någon anledning med att somna om och vaknar upp när det är mörkt ute igen. På något sätt har jag lyckats sova bort nästan tretton timmar, och nu hade jag bråttom om jag skulle lyckas hinna till min gruppterapi.

Kliver upp ur sängen och hittar bredvid den en skata som ligger på rygg med benen spretande i luften, och en blodig gegga där huvudet borde sitta. I fönstret sitta både katterna och bara tittar, men vem av dem som är skyldig till det brutala mordet är uppenbart. Är stressad, har inte lyckats greppa verkligheten, så jag låter den vara och stänger istället ut båda katterna så de inte ska få för sig att äta upp skat-kraken.  Efter att ha duschat tar jag en plastpåse där jag stoppar ner skatan som, till min förvåning, inte är stel av död och kyla utan fortfarande lika mjuk som vilket levande ting som helst.

Jag vet inte om det beror på min fascination för skräckfilmer, eller om det var avsaknaden av verklighetskänsla när jag inte hade fått se något dagsljus på över ett dygn (antagligen en kombination av det båda), men jag fick nästan för mig att när jag tog tag i skatan så skulle den flaxa upp och skria hotfullt mot mig, sitt krossade huvud till trots. Den var dock lika död som den såg ut, och jag lindade in den i påsen och lade den vid dörren.

Efter att ha släng i mig frukosten och dragit på mig kläderna var jag riktigt försenad, så jag hade varken tid att begrava den stackars skatan eller be några meningslösa böner för den, utan istället sprang jag ut med rock, halsduk och väska till soprummet, slängde den bland hushållsavfallet (fortfarande inlindad i sin påse), och satte sen av till bussen. Resten är historia, och skratt åt den absurda händelsen.

Just nu saknar jag henne här på msn. Hon var online, men jag bestämde mig för att ta en cigg innan jag satte mig. Dumt var det, för när jag kom tillbaka var hon borta. Kanske för att jag inte hälsade när hon kom online, tänker jag. Äh, glöm det nu är hon inne igen!

Idioter på blocket och praktikplats

Var på intervju för en praktikplats idag, och fick den! Känns grymt kul, det kommer passa mig som handen i handsken. Vill inte nämna några namn för att hindra Google från att göra konstiga associationer, men det är en klädbutik som ligger inne i stan och riktar sig till barn och ungdomar mellan 8-16 år. De säljer framförallt märkeskläder från mindre, danska designers.

Vad jag kommer få göra är att hjälpa till i butiken med försäljning, inventering, lagerarbete, inköp, etc. Dessutom kommer jag få ägna mycket tid till att arbeta med butikens hemsida och marknadsföring. Chefen (som driver butiken själv) har tidigare arbetat inom media, och är liksom jag väldigt intresserad av kreativ marknadsföring och det känns som att vi två kommer kunna bolla idéer mellan varandra till att bli hur bra som helst. Det känns verkligen som en fördel att den är så liten, för man får alltid vara med på ett hörn och pröva på det mesta.

I övrig så sitter jag just och irriterar mig på idioter som konstant kommer med dåliga erbjudanden på min köpes-annons på blocket. Den här människan tar priset:

Ang. Har du en defekt eller trasig iPod Touch?

Janu:
hej jag har bara 8gb mp4 men inte 32gb

Jag:
Vad är det för fel på den? om du läste annonsen så ser du att jag bara är ute efter att använda delar till en reparation. Och vad vill du ha för den?

Janu:
ok men det vet jag att vad du är ute efter men jag skulle bara frånga dig om du skulle köpa min mp4 iställe för köpa ipod touch min mp4 ligger för 400kr
mvh janu

Jag:
Jaha, nej det är jag inte intresserad av. Jag har en fungerande spelare redan.
-simon

Janu:
OK MEN OXÅ FUNKER BRA

Jag:
jag är inte intresserad. Jag har en fungerande.

Janu:
ok

Tjugofyra timmar kärlek

Folk som följer mina statusuppdateringar på facebook, eller som på senare tid, läser min blogg, måste bli väldigt förvirrade. Det är inte konstigt att folk frågar mig om det som i mina ögon är gamla relationer och draman, för det kommer alltid ett nytt. Jag är rädd för att analyser hur det kommer sig att det blir så, jag vill slippa få reda på att jag är känslomässigt hopplös, eller att mina känslor för den delen ens är falska. Men så är det, och min lidelse är densamma varje gång.

Tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, cirka trehundra dagar om året, är jag förälskad, kär, förtjust, eller diverse andra ord för dylika känslomässiga tillstånd. Resterande tid går åt till att bara vara något sånär småkåt. Jag undrar vad det handlar om? Kanske är jag helt enkelt en väldigt känslostyrd, älskande människa, eller  så är jag rädd för att vara ensam (sökande efter självbekräftelse), eller så är jag kanske helt enkelt bara keff.

Igår ventilerade jag lite med en god vän i alla fall, som jag lärde känna via Myspace för ett par månader sen. Det var väldigt skönt och jag känner mig lite gladare idag, hon gav mig precis lagom mycket bekräftelse och synpunkter på situationen, vilket på en osäker person som jag har en väldigt lugnande effekt. Igår frågade till och med pappa om jag var ledsen, han tyckte jag såg ut att vara det, men jag svara nej för jag hade inte förstått att jag var ledsen än. Han brukar aldrig märka sånt, eller i alla fall inte fråga, så det måste ha varit riktigt illa.

Just nu är jag lite nervös för att mina farhågor ska besannas. Jag vill inte skrämmas, det är verkligen inte meningen, men hon verkar ha blivit lite rädd. Äsh, jag släpper det nu. Vi får se helt enkelt, det är onödigt att gissa. Och för att att förvirra ännu mer: Det här är då alltså inte den personen som jag tidigare talat om när jag har känt mig ignorerad, och det är inte hon jag träffade via Myspace förut (mellan skåne-tjejen, psykfallet och diss-tjejen), utan den nya, och hon ignorerar mig bara kanske, för saker blev lite komplicerade. Öh…

Følelser

Jag känner mig otroligt känslomässigt efterbliven, jag är fullständigt inkapabel till att förstå de avgörande elementen i allt vad känslor mellan människor heter. Det värsta är inte min tolkningsförmåga, utan mina reaktioner. Vad sa jag om att inte stressa? Jag vet hur det kan förändras, framför allt vet jag hur jag kan förändras och helt plötsligt känna det rakt motsatta.

Vad gör jag då? Går tillbaka till det trygga, försöker finna tröst igen? Blir nekad, avvisad, och får åter känna mig utelämnad? Det kommer bara leda till nåt ont ändå, sjunger de, och visst fan har de så jävla rätt varje gång.

Men det är skönt att hon lyssnar, förstår, och tröstar. Det får mig att känna mig lite mindre som en idiot, dock inte sagt att jag inte skulle vara en. Och trots hur det här låter, kan hon förbise min inskränkthet och lämnar alla dörrar öppna både för sig själv och mig. För just nu, i fantasin, är det där jag allra helst vill vara. Det känns pinsamt när jag vet att folk läser det här, att visa min sårbarhet i allt detta som helt klart är ”sunt förnuft”. Men det är faktiskt den jag är, och nu har jag redan gett mig in i leken. Men för att dra en slutsats till ämnet: Verkligheten kan jag ta tag i någon annan dag, den står jag ändå utanför.

Och apropå det är jag livrädd för vad jag egentligen kan vara kapabel till.

Surely tomorrow you’ll feel blue

Beställde en skiva av skotska bandet The Starlets här om dan, fick senare det här mailet:

Hi Simon, hope you are well.
I will send the cd tomorrow.
We are coming over to Stockholm at the end of January to do some recording with Jari haapalainen, maybe catch you for a drink or two.

Craig

Kändes lika kul som när Puzzle skickade en skiva gratis till mig bara för att den ena sångerskan blev så glad för mitt mail.

Egentligen kanske jag avundas lyckan

Jag kan tyvärr inte glädjas åt din lycka, det är bara din olycka som skulle kunna ge mig en vettig förklaring. Men trots att du ignorerar mig, och jag inte känner mycket för dig längre, så vill jag göra dig svartsjuk. Jag vill att du ska vara ledsen, för bara då kan jag känna mig normal, eller behövd.

Ingen människa behöver ta om hand, bara bli omhändertagen.

I förrgår bestämde jag mig för att köpa en trisslott. Jag vann flera gånger i rad, orkar inte berätta men ni kan läsa av ekvationen här: -25+(2*25)-50+(2*25)-50=-25 Kedjan tog slut idag, fredag den 13. I övrigt har det varit en turdag, fick ett samtal från en praktikplats jag sökt till och hon verkade väldigt angelägen om att få träffa mig för en intervju. Jag är grymt glad att jag lyckades skicka iväg ansökan tillslut, och beskedet både överraskade och gladde mig. Men jag måste trots det erkänna att jag kände mig grymt säker efter att ha skickat in min ansökan. Den var så jävla bra, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur man inte skulle vilja anställa mig/ta mig an som praktikant.

Idag har jag i lyckoruset varit ute och handlat för mer än jag har råd egentligen. Tog lång tid på mig på H&M och prövade massvis med plagg, tjejen som stod vid provrummen skrattade åt mig för att jag sprang ut och in hela tiden. Det gjorde mig bara ännu gladare, att någon bjuder på sig själv, pratar med en och skrattar. Tillslut blev det en supermysig, tjock, mörkblå halsduk (som jag för övrigt sitter med just nu) och en ganska dyr, svart kofta. Hade egentligen inte tänkt köpa något mer svart, men jag blev så fäst vid den här. Känns bra att ha något fräsht att ha på sig till intervjun också.

Utöver kläderna så blev det en del ansiktsprodukter, och så passade jag på att handla två paket rulltobak. En bra dag helt enkelt, men gissa om jag har slösat lite för mycket.

En bidragande orsak till lyckan må vara allt kring varför jag la mig klockan fyra på natten med ett leende på läpparna. Jag vill för guds skulle inte bli förälskad i en norska, jag vet inte hur jag skulle klara det här med distansförhållande, jag skulle antagligen bli knäpp. Men just nu ser det inte bättre ut, för hon är en hemskt, hemskt fin tjej och vi har så kul när vi pratar och är lite småsöta sådär. Du vet, lite lekfullt söta där man är osäker på hur långt man vågar gå men ändå sakta börjar försöka beträda känslornas mark.

Men den här gången har jag lovat mig själv att inte ta ut något i förskott.

Alkoholfri baksmälla

Alvedonen har just börja verka, och jag börjar känna mig mer mänsklig igen. Jag vaknade med den värsta baksmällehuvudvärken i mannaminne, nykter gårdag till trots (sånär som på en mugg vitvin med Matilda). Det kändes som en bieffekt av ångesten och jag ångrade vad jag skrev inatt, för det känns som det bara gjorde allting värre. Vad försöker jag bevisa för mig själv? Min egen meningslösa existens? Jag får sluta skriva såna saker.

Jag är mitt eget psykes värsta fiende (och när allt blir värre är det mitt eget fel)

Tröttheten slår mig från två håll samtidigt; strax-innan-två-tröttheten och den psykiska utmattningen. Jag lyssnar på Animal Collectives nya singel och tänker att jag har hört den förut, vilket jag har, för den kommer från MPP. Inget nytt, inget intressant.

Jag åt bara ett paket färsk tortellini till middag så jag är hungrig, därför äter jag just nu en skål yoghurt blandad med lingonsylt och med müsli på. Jag vet att det låter som en skitkonstig kombination, men jag är inte så förtjust i den naturella smaken på den laktosfria yoghurten, så jag försöker dölja den. Müslin har jag på för att mätta. Jag tänker inte säga vad jag mer äter (Egentligen inte för den delen heller att jag äter något mer utöver yoghurten, men det är redan försent) för då dyker tankarna upp, tankarna om vad alla som läser det tänker: ”Jaha, men det förklarar varför han är så tjock!”. Där är jag min egen fiende, för det är just det: tankar. Inbillning är ett annat ord för det. Jag är ju inte tjock, men jag känner mig som det.

Det är knäckebröd med ost. Så var det sagt.

Min norska är inte inne på msn så jag har ingen att prata med, så istället försöker jag diktera upp beskrivningar av alla tankar jag har. Det går inte vidare bra, för allting kommer väldigt osammanhängande, och trots att det känns som jag har mycket att säga måste jag tänka efter om det ens egentligen är något jag vill ha sagt. Vad jag i alla fall har tänkt på är hur jag förstör för mig själv. När saker och ting blir värre finns det i huvudsak en sak att skylla på, och det är undertecknads egen höga person. Jag är inte ett offer av min sjukdom, precis som att en alkoholist inte är ett offer av sitt beroende; jag gör mina medvetna val, och även om jag lider av svagheter så är det inga krafter utanför mig själv som jag kan skylla på. Låt mig förklara, den komplicerade vägen:

Jag har inte varit ute bland folk på ungefär, mer eller mindre, en vecka. Jag träffade Matilda idag, som jag inte sett på ungefär ett halvår (Det var fint, och jag tycker om henne, men det här ska inte handla om det. Jag vill påminna om att jag skriver för min egen skull), men innan dess har jag knappt varit utanför dörren (bildligt talat, jag är en rökare trots allt). Det finns ingen anledning till det över huvud taget, för det finns massa jag hade behövt göra, och även en hel del måsten. Men jag misslyckas med att ta mig ut. Jag kan komma så långt att jag ställer klockan, duschar, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna, fixar håret, blir sen, tar på mig ytterkläderna, går fram till dörren, låser upp, ångrar mig, låser, vänder, sätter mig framför datorn.

Har jag redan missat ett möte, eller är sen, ignorerar jag det faktum att det eller nästkommande ens existerar (Här skulle jag kunna skylla på att det är en försvarsmekanism som min hjärna använder sig av på grund av min sjukdom, men det vore att urskulda mig i min handling). Jag göra val, de räddar mig för stunden; gjort är gjort och jag kan slappna av – slippa ha ångest. Men när semestern tar slut påminns jag (Här reagerar min hjärna som så att jag borde ha haft tid nog att bearbeta traumat och kunna handskas med situationen) och ångesten kommer istället i dubbel dos.

Mer ångest leder till fler felsteg, som i sin tur leder till mer ångest. Ni ser mönstret? Men det som gör mig mest förbannad i det hela är sen min ytterst kreativa lösning för hur jag ska ta mig ur mina egna misslyckanden: ”Livet är ju ändå meningslöst (detta är dock sant) så det bäste vore om jag tog livet av mig”. Har ni hört maken till feghet? Jag får lust att sticka en kniv i magen på mig för att jag är en sån patetisk idiot.

Nu är det ungefär en timma sen jag började skriva på det här, och strax-innan-två tröttheten har bytts ut mot strax-innan-tre-och-jag-börjar-bli-pigg istället. Jag tror jag ska kolla på en film nu, bara för att jag kan. Det spelar ingen roll att det är sent – jag har kontroll över mitt eget liv och kan bestämma vad jag vill; jag gör ett val och sen får jag också ta konsekvenserna. Visar det sig att det skiter sig, kan jag ju alltid bara ta livet av mig.

God natt