Malplacé

Jag är det levande beviset på att det går att vara malplacerad i sitt eget liv. En annan dag, en annan tid, då kanske allting skulle vara bättre. Men inte sista måndagen innan fredag den 13.

Inatt blev det för sent. Den norske jenten var litt for hyggelig så jeg kom int till sängs fören after två på natta. Jag ser fram emot att tala med henne igen. Sen kunde jag inte somna förens vid 4-tiden, varför har jag ingen som helst aning om. Jag kollade på skittv och upptäckte dåliga sci-fi-serier jag helt har missat. Söndagar är annars den sämsta tv-dagen, natten är som en vardag, men utan X-Files klockan halv två kan jag inte somna.

I övrigt så känner jag att det är dags för fest. Vad säger ni? Den 22 december är lite för långt bort.

En söndag i November

Mycket känns främmande idag. Jag antar att jag borde vara glad, men jag upptäckte ganska fort att all min glädje numera bara kan vara kortvarig. Visst är det skönt att en del saker rätt ut sig, men samtidigt smyger snabbt rädslorna på igen och det känns som att allt är falskt och allt jag gör ändå kommer att bli fel. ”Vad som än sägs idag så kommer det inte att gälla imorgon, det som sas var en tillfällighet och inget äkta.”

Nu blir det antagligen för diffust för att förstå sig på, men jag vill trots att jag försöker vara öppen inte utblotta för mycket. Jag går över till ytligt trams istället:

Jag sitter och lyssnar på Japansk elektronisk dreampop (Audio Safari som jag la upp en video till förra veckan). Det är helt perfekt musik för kvällen, drömsk och söt, genomträngande men avslappnade. En tjej som bor i England beställde den skivan via CDimport och skickade låtarna från hela albumet i mp3-format till mig. Hon ska dessutom skicka hela skivan så jag kan bränna av en exakt kopia och ladda upp (det finns så himla snälla människor i världen ♥).

Som ni kanske ser så har jag ägnat den största delen av dan till att ”piffa upp” bloggen. För en gångs skulle känns det som skrivandet här kommer naturligt, så då känns det mer värt att jobba på den. Jag vet inte om något av det jag gjorde verkligen har gjort den snyggare eller mer lättnavigerad, men jag hade stirrat mig trött på hur den såg ut förut så jag kände mig tvungen att göra någonting. Ibland är jag rädd för att helt ha tappat min artistiska förmåga.

Just nu sitter jag och skriver med en 19-årig Norsk jente som la till mig på msn idag efter att ha fant meg på myspace. Det känns helt fantastisk att två människor på två olika språk kan kommunicera med varandra och fortfarande förstå allt den andre säger. Dessutom blir det på något sätt så mycket charmigare när hon pratar norska, jag menar, allt har en förmåga att låta väldans gulligt. Tyvärr kan jag nu för tiden bara känna rädsla och oro inför att lära känna främmande människor. Det finns så många oundvikliga frågor som jag vill slippa svara på, ”Vad sysslar du med?” är väl den vanligaste och svåraste. Egentligen skulle jag kunna ljuga, men jag har också så svårt för det, och hur kul är det för den andre personen när det kommer fram?

Jag försöker helt enkelt bara undvika svåra ämnen så länge som möjligt och tänka att allt kommer ordna sig och blir bra och rätt snart snart snart aldrig.

Den hårfina skillnaden mellan verklighet och dröm

Drömmar har för mig aldrig haft en särskilt stor betydelse. De fyller antagligen de timmar jag sover med nonsens, och jag brukar inte ens minnas dem när jag vaknar. Men den senaste tiden har varit helt annorlunda.

Varje natt den här veckan har jag vaknat indränkt i svett, med drömmarna fortfarande klara i mitt huvud, diffust närvarande. Det som förvirrar mig är att det inte har varit mardrömmar, jag vet inte när jag drömde en mardröm senast, men trots att jag sover med dubbla täcken för att slippa frysa ihjäl (fryser dock ändå) så vaknar jag med sängen våt av svett.

Drömmarna har varit oklara, men klara i den bemärkelsen av hur jag mins dem. De har handlat om gamla vänner, nya vänner, gamla förhållanden och obetydliga saker. Folk har varit annorlunda, antingen på ett negativt sätt eller så som jag önskar att de vore (om man nu får ha sådana önskningar?). Gemensamt är att jag själv har varit ett monster. Ful, främmande och fet. Jag har flera gånger upplevt mig själv ur tredjepersonsperspektiv, eller så har alltid en spegel varit närvarande, som för att påminna mig om min egen smaklöshet.

Nåja, nu får jag det att låta som att det visst är en mardröm. Men den här bilden av mig stämmer överens med den jag har om mig själv även i vaket tillstånd, bortsett från att jag i drömmarna ser det med fullt vakna (haha) ögon. Det kanske är det som är det mest skrämmande för mig, min värsta mardröm; att få min egen bild av mig besannad.

En dag kanske jag inte vaknar, men inser att jag ändå inte drömmer. Mina drömmar kanske blir min verklighet, och vice versa, som i filmen The Science of Sleep (En av mina absoluta favoritfilmer). Jag läste just att den ska visas idag på utomhusbio av Stockholms Filmfestival vid svampen. Jag önskar att jag kunde gå, men ikväll är det middag med kusin + familj som gäller.

God natt. Eller God Morgon. Eller Hej.

Bitande jävla kyla och handlingsförlamning

Jag önskar att jag var en katt. Jag vill ha tjock, varm päls och kunna ligga ihopkrupen på elementet med slutna ögon och bara njuta. Jag står inte ut med kylan, speciellt inte när jag blir nervös och börjar darra, och fryser ännu mer, och blir ännu mer nervös.

Samma situation två dar i rad nu; jag ska ringa till en praktikplats men kan bara inte förmå mig till att göra det. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, att bli avvisad eller få en black-out? Jag har till och med skrivit upp en lista med stödord i kronolgisk ordning efter vad jag ska säga. Jag har meningarna färdigt formulerade i mitt huvud. Igår satt jag till och med med telefonen mot örat, utan att ringa någon, och övade på att tala.

Till och med i mitt rollspel darrade jag på rösten, mumlade och fick black-out flera gånger. Om något så visar det väl bara vilken exemplarisk inlevelseförmågas jag har! Men jag tvivlar på att jag ska komma långt med den.

Det jag är rädd för är att min jobbcoach ska ha rätt, i början ville hon sätta mig på ett program skapat för att återföra personer som står långt utanför arbetsmarknaden till att komma in i vanor och rutiner för att sedan börja praktisera på en riktig arbetsplats. Det handlade om konstnärliga aktiviteter successivt ökande från en timme i veckan, till ett par, till en dag, några dar, osv, för att lära sig komma in i normala rutiner och att i lugn takt få känna hur mycket man klarar. Hon uttryckte en rädsla för att om jag börjar arbeta som vanligt kommer jag gå in i väggen, och hamna i ett än värre tillstånd än jag var i våras när jag blev sjukskriven.

Jag vill bara vara normal. Jag vill göra saker som normala människor sysslar med, jag vill ha normala vanor och rutiner, jag vill ha något att dela med mig av från mitt liv, egna erfarenheter och upplevelser. Om jag inte ens klarar det här lilla är jag väldigt osäker på vilket mänskligt värde jag har, och därav den stora frågan om varför jag fortfarande lever (bortsett från – gudskelov –  självbevarelsedrift).

I övrigt har jag trots gårdagen insikter inte kunnat släppa det. Det kliar i fingrarna och jag vill inget hellre än att tala med henne. Men nu törs jag knappt ens ”gilla” hennes statusuppdateringar på Facebook i risk att vara för ”jobbig”.
I ärlighetens namn vill jag glömma det, glömma henne, glömma mig själv, och slita sönder mina blodpulsådror.

Att komma till insikt

Om jag säger att jag är dum i huvudet så tolkas det lätt till överdrivet påkande av drama/uppmärksamhet, men när jag säger det nu så är det för att jag kommit till insikt med en del saker: Jag är verkligen dum i huvudet.

Jag har haft tid att varva ner, andas och tänka. Med de förutsättningarna inklusive hjälp från pyskologerna och gruppen rodnar jag nästan över mitt eget beteende. (Jag kan inte spola tillbaka tiden eller göra någonting ogjort, så det här är onödigt, men jag känner för att förklara mig)

När mitt liv är så otroligt sysslolöst blir minsta önskan eller motgång uppförstorat till abnorma former; Att jag inte kan ta tag i saker jag behöver göra får mig att vilja gråta, att jag ska träffa en kompis får mig till att vara världens lyckligaste (för stunden), eller om någon inte ringer som den har lovat känner jag mig ensamast i världen och vill begå självmord. Det här är väl lite av det tema jag var inne på tidigare idag.

Att jag avskyr mig själv kan jag leva med, likaså att jag misslyckas eller är ledsen. Men att ha varit en jobbig liten skit, och antagligen inte ligger särskilt högt på somligas listor, är desto svårare.

Det blir så fel och uppstår total förvirring när två helt olika syn på en situation korsars: dels den normales, vettiga syn på en liten struntsak, och dels min, absurda syn på saken som om det var det enda som existerade i livet.

(Hela den här analysen kan överföras i praktiken på samtliga av mina tidigare inlägg för att bekräfta)

Jag ska försöka så gott jag kan att sysselsätta mig med de minsta och mest värdelösa sysslor, bara för att ha något. Faktiskt, så känner jag mig så mycket mer motiverad till att ta tag i det jag behöver (frågan är hur länge den motivationen, liksom alla andra gånger, kommer hålla i sig).

Framförallt skulle jag vilja be en person om ursäkt. Men att höra av mig igen gör antagligen mer skada än nytta, så jag hoppas hon kan hitta hit och förlåta mig – nån gång i livet i alla fall.

God natt! ♥

You no longer have a choice, possessive boys will be boys

I kontrast till hur jag beter mig, så tycker jag väldigt synd om de stackare som blir offer av min förälskelse. Jag älskar så skoningslöst och egoistiskt, i mina ögon vore en obesvarad kärlek jordens undergång, och offret för min förälskelse är inte bara målet utan också min största fiende.
Någonstans ruvades inom mig, bakom allt självförakt, finns ett starkt kontrollbehov. En annans persons känslor kommer jag aldrig kunna att kontrollera, så vad gör jag istället?

Jag blir knäpp. Jag blir jobbig, kontrollerande, lättretlig, sårad, sårande och tillslut knäpp. Och vad gör då förälskelsens offer? Flyr.

Jag har lätt för att räkna tal, jag kan se logiska system och använda dem, jag kan forma koder till funktioner – men relationslogiken, hur i helvete fungerar den?!

Säkrast vore att hålla sig på tryggt avstånd från mig, för om man kommer tillräckligt nära för att jag ska bli förälskad i en blir det jävligt svårt att fly. Och jag kan lova dig, jag kan med en handvändning göra ens liv till ett helvete.

Tom dag

Jag vet inte vad som gör det; föder ensamheten känslorna, eller är det känslorna som föder ensamheten. [Vad kom först - hönan eller ägget?] Hur som helst vill jag bara ha någon att krama just nu.

Kort och koncist.

The circus boy is feeling melancholy

Mailade jag just henne? Tanken slog mig, jag tänkte att jag hade gjort det, och ångrade mig. Kom sen på att jag skrev mailet men avbröt innan jag skickade iväg det, och genast får jag åter lust att maila henne.

Jag borde inte, det blir för sjukt. Det har varit samma sak hela tiden; envägskommunikationen. Dessutom på det kommentarer (försvarstal?) som ”jag gillar dig” gör mig bara förbannad för inte fan kan man väl gilla en person som man beter sig så mot.

Gud, det känns som jag i mina desperata känslor försöker hata henne istället, för att göra det enklare. Jag är säkert inte ens kär, kanske lite förtjust på sin höjd, utan i själva verket är det antagligen ett behov av bekräftelse. Men situationen bara sänker mitt självförtroende, och gamla bekanta, trygga tankar som ”ifall jag tar alla mina tabletter, en ask alvedon och lite sprit så kanske du skulle bry dig”, börjar komma tillbaka.

Det är inte en sak värd att dö för, det är bara att så få saker finns att leva för. Utan någon är ens existens bara löjeväckande och patetisk.

Going, going, gone

Halloween är väl en helg som passar mig, med mina morbida fantasier och läggning för allt som har med skräck, psykologi, död och det ockulta att göra. Dessvärre blev det inget firande av alls igår. På eftermiddagen träffade jag Malin som behövde handla en present till hennes kusin, så vi tillbringade tiden på Urban Outfitters och kollade igenom allt kuriosa och tillslut kläderna som ligger i en prisklass långt utanför vad jag kan unna mig.

Handlade dock en sjal och ett par vantar, för jag har konstigt nog helt ok med pengar den här månaden (tack vare en generös farmor) och kände att jag gott kunde unna mig det.

Kvällen blev stillasittande, kollandes på filmer. Hann säkert se tre olika filmer (inom eller nära skräckgenren förstås) innan jag tillslut la mig vid 4-5 tiden på morgonen. Konstigt nog kändes det lugnt, även om jag såklart hade sett fram emot att festa. Har ändå varit nykter i nästan 1½ månad.
Jag antar att det är en önskan om att bedöva och slappna av, känna att man lever. Egentligen skulle jag ha väldigt lätt för att bli alkoholist, men en pappa som har legat däckad den största delen av helgen fungerar bra som avskräckande exempel. Det handlar inte bara om skadan du gör mot din egen kropp, utan mycket om alla som står dig nära och själva måste drabbas av helvetet.

Från det ena till det andra…

Det finns en hon som förvirrar mig. Det har faktiskt nästan gått från förvirring till ilska. Jag önskar att jag kunde agera lika illa som hon, men att konstant bli ignorerad föder bara på besattheten. Jag skulle säkert bara vara hälften så intresserad om hon inte betedde sig som hon gör.
Någonstans har jag en fallenhet för bad girls. Det har sårat mig tidigare, och det gör det just nu. Jag är så dålig på att ge upp och gå vidare, utan istället hoppas jag på att det finns en hyfsad förklaring (vilket det helt klart är för sent att komma med nu).

Det känns cheesy att säga att man inte förstår sig på tjejer, men jag förstår mig verkligen inte på tjejer. Inte på det känslomässiga planet iaf.

Jag behöver en dosett

Ibland är jag nära att ta dubbel dos medicin, för att jag inte minns att jag inte tagit den, och ibland ingen alls, för jag tror att jag redan tagit den. Jag känner mig som en senildement gammal trasmatta som egentligen är inne på sista köret, men pga sentimentala själ får hänga kvar längst inne i garderoben för att man har något slags ”värde”.

Nu ska jag till arbetsförnedringen för ett möte mellan min något förvirrade, men trevliga jobbcoach, och mitt för tillfället hatobjekt nummer ett: ungdomshandläggaren L.

Förresten undrade Google ifall jag inte menade ”trosmatta”, för ”trasmatta” är tydligen inte ett ord…